Sunday 8 July 2012

fotografi och etik...






Bo I. Cavefors

FOTOGRAFI OCH ETIK
Några reflektioner föranledda av en utställning

Inledning till en diskussion på Malmö Konsthall (våren 2003) om fotografi och etik

Fotografiet är som alla andra bilder ett konstverk utan etik, befriat från etik. Som enbart bild har varken ett fotografi, en målning eller en skulptur en utifrån sig själv verkande etik. Bilden är formlös och etiklös till dess den placeras in i det konkreta sammanhang där den dels får ett egenvärde och dels fördjupar sammanhanget den är en del av. Därför blir bilder utställda på muséer och gallerier ofta så tafatta, substansbefriade. Fotografiet är amoraliskt, utan moral.  Etiken  finns runtomkring fotografiet: hur människan handskas med fotografiet, hur fotografiet nyttjas och utnyttjas. Vilken etik  blir det då fråga om, vilken "moral" avses när man/någon sätter rubriken "fotografi och etik"? Skönhetens och det vackras etik som är en form av diplomatins etik, av diplomatins servilitet? Eller banalitetens etik, som är en form av meningslöshetens och det politiska partispelets brist på goda seder, god etik? Eller avses ondskans etik? Eller provokationens etik? Under vilka former, det vill säga med vilken etik, är fotografiet en provokativ möjlighet? Eller menar rubriksättaren estetik? Finns det etik i ett icke-estetiskt fotografi? Knappast. Vilken form av etik vi än talar om, är den otänkbar om den inte utgår ifrån en adekvat estetik.

För att konkretisera frågeställningen: Leif Elggren kontaktade mig under försommaren 2002 och önskade att han och Kent Tankred skulle ordna en utställning med den tryckta upplagan av tidskriften Svarta Fanor på galleriet Vita Kuben, som är en del av NorrlandsOperan i Umeå. Jag accepterade med glädje. Utställningsmaterialet bestod av A3-kopior av sidorna i några av mina gamla kataloger från nittonhundrasextio- och sjuttiotalen, samt av tidskriften Svarta Fanor, som kom ut mot slutet av 1990-talet. Dessutom låg i några glasmontrar original av några av de så kallade Artists Books som jag 2001-2003 producerat med hjälp av dator och skrivare; små upplagor på mellan 10 och 15 exemplar.

Den 7 november anlände Elggren, Tankred och jag till Umeå. Elggren och Tankred började genast bygga upp utställningen i Vita Kuben, som består av fyra vitmålade väggar. Rummet är bortemot 30 kvadratmeter stort och finns i operans foajé. Den utmärkta idén med galleriet är att operabesökarna skall lockas att se även konst.

Elggren och Tankred färdigställde utställningen under fredagen den 8 november. Klockan 15.45 inspekterar Umeås konstintendent, Lars Sahlin, utställningen. Inspektionen tar mindre än en minut. Sahlin river sig i håret, rusar ut och skriker: "Det här går inte". Dramatik, eller fars? Elggren, Tankred och jag blir alla tre ganska häpna men stannar kvar i galleriet. Några minuter senare kommer en vänlig och hjälpsam vaktmästare, hälsar från Sahlin och låter meddela att det inte skall bli någon utställning, att vi tre måste lämna galleriet samt att dörren till galleriet skall reglas.

Under de återstående timmarna fram till klockan 24.00 försöker Elggren och Tankred få kontakt med Sahlin. Dels direkt via telefon, dels genom ombud. Detta misslyckas. Sahlin är som bortblåst. Slutligen meddelar ombudet att Sahlin vill tänka(!) på saken fram till lördagen - vernissagedagen - och då klockan 10.00 säga vad han kommit fram till: om utställningen får öppnas eller icke! Utställningen skall enligt vernissageinbjudningarna öppnas klockan 12.00! Klockan 11.30(!), ej klockan 10.00,  meddelas Sahlins beslut (eller var det icke Sahlins beslut… var det kulturpolitikernas och operachefens beslut?): utställningen är censurerad, får ej visas, den är förbjuden, dörren till Vita Kuben förblir låst. Med andra ord: medborgarna i Umeå anses icke vuxna och mogna att ta del av det material som visas i utställningen. Elggren och Tankred tillåtes ej komma in och fotografera utställningen. Jag, som är ägare till det utställda materialet, tillåtes icke beträda gallerilokalen för att hämta mitt material, min egendom.

Sahlin låter genom ombud hälsa att han under måndagen den 11 november vill ta upp en diskussion om att öppna eller icke öppna utställningen. Detta avvisas av oss tre av det enkla skälet att man inte kan kompromissa om varken det fria ordet eller om konstens frihet. Dessutom har Sahlin beställt flygbiljetter för oss alla tre, från Umeå till Stockholm respektive Malmö, med avgång söndag morgon!

Frågan är: var det entartete kunst som fanns inlåst bakom den reglade galleridörren? Eller var det entartete politik som bedrevs och möjligen fortfarande bedrives, i andra sammanhang, med andra politiska förtecken, av den kommunalpolitiska ledningen i Umeå? Efter Umeåincidenten har liknande censuringripanden eller försök till censuringripanden skett i Malmö och Stockholm.

Delar av utställningen visades senare på Johan Hammarströms antikvariat i Umeå samt under våren 2003 på Färgfabriken i Stockholm och på Ystads Konstmuseum.

Efter vernissagen i Ystad publicerades i KvällsPosten (2.4.03) en märklig artikel av tidningens konstkritiker, Conny Malmqvist. Efter en ganska förvirrad genomgång av min verksamhet under femtio år som förläggare och skribent tycker sig Malmqvist kunna konstatera att jag sysslat med "outsiders i samhällets utkanter", men nämner samtidigt att jag givit ut författare som Marx, Lenin, Stig Claesson och Peter Weiss! Marx som en outsider i "samhällets utkanter": visar inte på några djupare kunskaper om 1900-talets historia... Malmqvist anknyter därefter till censuringripandet i Umeå och menar att chefen för Ystads konstmuseum, Thomas Millroth, gör fel när han visar utställningsmaterialet i offentlig lokal! I logikens namn innebär detta att Malmquist menar att böcker som representerar sådant material som presenteras i Svarta Fanor, bilder och text, inte heller bör säljas i boklådor och vid konsthallarnas bokdiskar. Steget från Malmquists ståndpunkt till verkliga bokbål är kort! "Om jag var chef för Ystads Konstmuseum hade jag inte visat utställningen", skriver Malmquist. Malmquist, en randfigur i det svenska konstlivet, torde knappast vara påtänkt som chef varken för galleri eller museum.

Det är inte heller lätt sätta tilltro till Lars Sahlins och den så kallade "styrgruppens" motivering - "styrgruppen" var en politiskt tillsatt grupp som i sista hand avgjorde vad som skall visas på Vita Kuben - att det var Robert Mapplethorpes fotografier av nakna män som man reagerade emot i Umeå. "Styrgruppen" menade att barn skulle ta skada av att se svarta män utan badbyxor. Jag tror inte på Lars Sahlins och "styrgruppens" motivering för att stoppa utställningen. Det handlade om något mer allvarligt än moralisk frossa och den slags homofobi som inte sällan kännetecknar just det som brukar kallas "smygbögeri". Jag är ganska övertygad om att censuren i Umeå var politiskt betingad, samt att den hade religiösa inslag. Samma attityd går igen i Malmqvists artikel i KvällsPosten när han förfasar sig över att fotografierna och texterna i Svarta Fanor bland annat handlar om "religiös mysticism och homoerotik…". Frågan blir då: får inte verk av "outsiders i samhällets utkanter", som Karl Marx och Peter Weiss, och bilder som illustrerar "religiös mysticism och homoerotik" visas på offentlig lokal?

Varför tror jag att kritiken mot Svarta Fanor var politiskt betingad och att den bestod av moralisk frossa?

Fotografiet har idag inte samma genomslagskraft som det hade för bara några årtionden sedan. Vi är idag alltför vana vid upprörande och uppeggande bilder - krig, svält och pornografi, sönderslitna människor, aidssjuka barn, flugor som kryper över döende ögon. Fotografiet i sig har blivit ointressant som opinionsbildande medel. Endast i kombination med text, med en rubrik, kan fotografiet fylla en opinionsbildande funktion. Den omdebatterade utställningen Ecce Homo är ett utmärkt exempel på fotografiets oförmåga att väcka uppmärksamhet, förargelse. Endast genom att visa bilderna på en specifik och solitär plats, Uppsala Domkyrka, där bilderna inte hörde hemma, väckte de irritation. Det var inte de menlösa och icke-erotiska fotografierna som chockerade, utan att man hade den dåliga smaken att visa dem i ett för andra ändamål avsett rum, dvs Domkyrkan. Det borde ha varit lika otänkbart att visa ecce-homo-fotografierna i Domkyrkan som det är otänkbart att moderaterna skall få bedriva politiska propaganda i vänsterpartiets lokaler, eller tvärtom.

Utställningsväggarna i Vita Kuben i Umeå, på Färgfabriken i Stockholm och i Ystads Konstmuseum var fullnålade med flera hundra A3-kopior av mina kataloger och tidskrifter från 1959 till 2003. Mapplethorpefotografierna utgjorde knappt 2 procent av det totala antalet A3-kopior. Däremot, och det är substansen i mitt resonemang, gav rubrikerna i framför allt Svarta Fanor ett mäktigt intryck, en blandning av katolsk och politisk manifestaion. Stora svarta Arial Black-rubriker som: Det tysta Sverige, Demokratikritik, Heroisk idealism, Njut av livet då Döden närmar sig, Judas Iskariot, GUD, Tagelskjorta, kedjor och tresvansad katt, Bred dina vida vingar, Att lära som man lever, En förlorad strid om socialismens själ, Provokatören: Friedrich Spee, Falska gudar, Smärta - extas, Människans tyranni, Myter och revolutionär verklighet, Den sköna makten, Uppror i Kasban, Die Gestalt des Arbeiters, När fäder dödar sina söner begår de kungamord, Köttets återuppståndelse, På väg mot ett prästerskap, Bögens dolda budskap, Sista striden?, Ignatius av Loyola: Viljan till vilja, Carl Schmitts antiliberala partisaner, Albert Camus och den främsta människan: terroristen,  Himlens förgård, Mussolini,  Politisk teologi, Korset och den sado-masochistiska njutningen, Ryska björnen expansiv?, Européers väg mot apokalyptisk rening, Konservativ revolution med förhinder, Vid källans klara vatten: konservatism, anarkism, socialism - - - allt detta, de svarta rubrikerna och textmassan, skapade osäkerhet och kanske skräck hos en politiskt nollställd "styrgrupp" som mentalt och partitaktiskt ställt in sig på att begränsa politisk aktivitet till utdelning av subventionerade sömnmedel: vilka konsekvenser kan denna utställning få för karriär och politisk framtid?; är vi i "styrgruppen" med om att skapa öppet hus för anarkism, katolicism, terrorism, bögeri och revolution?

Men inget blodbad väntade på Umeås esplanader om utställningen öppnats och visats i vanlig ordning.  Politisk konsensus skulle fortsätta råda i Umeå även sedan Mapplethorpes fotografier plockats bort från kubens vitmålade väggar. Ignatius av Loyola ägnade sig åt subtilare former av motreformation än att uppträda på konstgallerier.

Fotografi och etik… Fotografiet befinner sig idag bortom etikens gränser om man med etik menar fotografiets möjligheter att av egen kraft påverka, inspirera, irritera. Fotografiet har förlorat sin betydelse som opinionsbildande medel även om det kombineras med en slagkraftig rubrik om fotografiet endast presenteras på traditionellt sätt. Exempel: om en rubrik och artikeltext som handlar om Israels inmarsch med soldater och stridsfordon på palestinskt område illustreras med ett fotografi  som visar israeliska soldater och stridsfordon på palestinskt område, så är detta varken upplysande, opinionsbildande eller irriterande. Sådan kombination av fotografi och text, är verkningslös;  fotografiet är då endast illustrativt. Det hade varit bättre att använda spaltutrymmet till mer informerande och beskrivande text! För att väcka opinion, reaktion och eftertanke bör texten istället illustreras med ett fotografi som inte direkt illustrerar texten, men som ger en fördjupning av texten, till exempel ett fotografi som visar bedjande judar vid klagomuren - skänk oss frid, ej strid.

Vad jag menar kan beskrivas med några exempel hämtade från Svarta Fanor.

1)       Rubriken lyder En förlorad strid om socialismens själ. Istället för att illustrera med en konventionell bild med ett demonstrationståg eller med Hjalmar Branting eller ett collage av bilder som visar socialismens historia, väcker Robert Mapplethorpes fotografi med den piratklädde pojken (påklädd!) med tubkikare större uppmärksamhet och ger den tråkiga rubriken mer spänst. Pojken skådar mot fjärran, efter "socialismens själ".

2)      Skribenten som skrev en artikel med rubriken Den sista människan tyckte inte om illustrationen. Han ville inte ha en "stor penis dinglande mitt i texten".  Själv tycker jag bilden är perfekt. Penisen har dessutom ingen framträdande plats på fotografiet, som istället är en ytterst välkomponerad studie av en naken och anonym kropp, av "den sista människan". Det hade varit totalt meningslöst att illustrera artikeln med ett foto av Ernst Jünger (som artikeln handlar om). Ännu mer idiotiskt hade det varit att publicera en bild av artikelförfattaren.

3)       Artikeln med rubriken Provokatören. Friedrich Spee von Langenfeld handlar om den kanske främste bekämparen av häxprocesserna under 1600-talet, Friedrich Spee. Istället för att illustrera artikeln med en bild av Friedrich Spee, eller av häxor på bål, eller av en häxdomstol, eller av världsliga eller kyrkliga inkvisitorer, bilder alla känner till och som använts och återanvänts i det oändliga och därför inte skapar något intresse för texten, är det bättre att överhuvudtaget inte nämna ordet "häxprocesser" i rubriken, utan istället tala om "provokatören" Friedrich Spee och illustrera med en Mapplethorpebild som visar en anonym ryggtavla, där man kan läsa in sår och smärta.

4)       Artikeln med rubriken Det tysta Sverige kunde ha illustrerats med en bild av en tillbommad port till Rosenbad, av en bild från riksdagen med en talare i talarstolen, men inga riksdagsmän i bänkarna, eller med en bild av Fru Justitia, osv osv osv. Istället blir det större intresse för artikeln om det tysta Sverige illustreras med en s/m-bild med en naken kvinna som onanerar med hjälp av en elektrisk apparat. Det tysta Sverige, ensamheten, sekulariseringen, förtvinade mänskliga relationer, maskinsamhället, åskådliggörs med en sådan bilden dramatiskt och lagom chockerande.

På det ena av de tre fotografier vilka kan tänkas ha föranlett Sahlins homofobiska reaktion suger en vit man av en svart man. Det handlar om erotik och kärlek. Akten är sensuell. Bilden illustrerar en artikel som handlar om Mapplethorpe, som handlar om Mapplethorpes estetik och konstnärliga formspråk. Jag gör följande reflektion: hade istället för den svarta kuk som placerats i den vite mannens mun, en vit mans pistol riktats mot en svart mans mun, utlösts/avlossats och förorsakat en splittrad skalle, blod, pulvriserad hjärnsubstans, död, av "styrgruppen" i Umeå betraktats som ett icke lämpligt utställningsfotografi för Operapubliken, för barn? Hade utställningen censurerats, dörren till Vita Kuben reglats?

Det är ett märkligt samhälle vi lever i. Död, massaker, blod, krig, våldtäkt, lemlästning, barnsoldater, anses som normalt, acceptabelt och visas dagligen även för de minsta barn på TV, videos, biograffilmer, tidningar, böcker och tidskrifter. Mördarna upphöjs till hjältar. Mord är underhållning. Men en vit man som suger av en svart mans kuk, anses anstötligt, censureras. Dörren reglas.

Provokationens etik, med fotografiet som arbetsmaterial, är en etik som följer oförutsebara vägar. Därför är det sällan möjligt att planlägga en provokation. Man är inne på fel spår när man som Ingela Lind i en krönika i Dagens Nyheter, som kommentar till utställningen när den visades på Färgfabriken, talar om "…den gamla vanliga provokationsmixen" och hävdar att denna gamla vanliga provokationsmix består av bland annat "katolsk mystik, Ernst Jünger och homosexualitet"… (Som hos Malmquist är det hos Lind mystik och homosexualitet som är det brännbara, det farliga, det okända, eller kanske det kända men ofullkomligt upplevda, som får kinderna att hetta och svetten rinna längs ryggraden.) Ingela Lind lyckas blanda ihop det mesta. En "provokationsmix"  av det slag Lind nämner har jag aldrig hört talas om (Jünger och homosexualitet…). Man får gå tillbaks till början av 1900-talet för att finna motsvarande okontrollerade aversion, som när Wilhelm II förfasades över "rännstenskonst" och Hitler några decennier senare förargades över "Idioten, Kretins und Paralytikern". Dessutom förhåller det sig ju som så att det sällan går att skapa en provokation utifrån den ensidiga ambitionen att provocera: det fungerar inte... Provokation uppstår om man handlar utifrån sin egen vilja, vad som finns i ens eget hjärta och i ens egen hjärna, vad man vill ha sagt och framfört, vad man "brinner" för. Det är det raka, direkta och orädda budskapet som skapar provokation. Ingenting annat. Det är den sortens nakenhet som är provokativ: om den kombineras med upplysning och fakta blir den förödande för motståndaren, som strippar av sig själv de sista resterna av etik och värdighet; nakenhet är inte alltid vacker.

Den lyckade provokationens etik är således: uppriktighet, enkelhet, trovärdighet, intellektuell ärlighet.

För att återvända till Umeå-händelsen. Naturligtvis visar alltid alla miserabla anti- och fobi-attityder på stor osäkerhet, identitetsbrist, underdogmentalitet hos den som för dem till torgs. Men sådan är världen och det måste man acceptera, men det är också människans plikt att skapa förutsättningar för förändringar till det bättre. Det kan bland annat ske genom att i publicistiken använda sig av en rak och okomplicerad etik. I det raka budskapet ligger provokationen, men ingen bör missta sig på att budskapet är det väsentliga. Det gäller sedan för "provokatören" att stå emot de destruktiva krafter som kommer loss, som låter sig provoceras. 

Som ett märkligt randfenomen kan man konstatera att nästan alla tidningar som skrev om utställningarna i Umeå, Stockholm och Ystad och som valde att illustrera artiklarna med bilder av eller hämtade från Svarta Fanor valde fotografier med nakna svarta män. Helsingborgs Dagblad, där Jonas Ellerström skrev om utställningen i Ystad, var det goda undantaget. Där valde man att illustrera artikeln med den Svarta-Fanor-förstasida som visar en bild med den korsfäste Kristus Jesus som ung man, med taggtråd som gloria, nedslagen och utslagen, utslängd bland skrot på en öppen plats. Den bilden  hämtade jag från en väldigt mycket vänstervriden tidskrift utgiven i Berlin omkring 1968.

+++

Artikeln tidigare publicerad i min bok VALPEN MÖTER OTHELLO, Hammarströms förlag 2005. Här obetydligt uppdaterad.


No comments: