den helige dominikus och dominikanerna...

 

 

 

...vem var den helige dominikus

...vad sysslar dominikanerna med idag?

...även ngt om thomas av aquino, albert den store,

henrik suso, girolamo savonarola,

bartolomeo de las casas...

svaren finns i den här boken som kan lånas på bibliotek eller köpas via antikvariat...

 

 knappast något helgon under högmedeltiden har lämnat så få

personliga spår efter sig som dominikus... 

essä av anselm hertz op

 

48 färgfotografier av helmuth nils loose

översättning av catharina b. broomé op

 bo cavefors bokförlag, zürich 1982

 

 

 

 

+

 

 

 

cavefors : stileben 19. primavera...

 

 

 

 

+

 

 

 

 

 

 

ny bok av LENA MATTSSON : in the eye of the beholder

 

Lena Mattsson

 

In the Eye of the Beholder

Hardcover, 26 pp, 21x28 cm
 
Moderna Muséet. Malmö 2014

 

 

John Peter Nilsson : Moderna Muséet/Malmö
 

 Lena Mattsson : In the Eye of the Beholder…

…is the title for a video triptych by Lena Mattsson that portrays legendary publisher amd writer Bo Cavefors.

 - - -

The concept of the “the eye of the beholder” refers to the how beauty is subjective. But the term can also be used when someone who is sentenced to death is offered a blindfold before the noose is tightened.

- - -

There lies thus both beauty and death in the eyes of the beholder, something that Lena Mattsson’s piece is very much about. The piece reminds me of the 80^th century philosopher Thomas de Quincey’s aestethic  point of view: a work of art depicting a murder shall not tell of the murder but rather be the murder in itself.

-  - -

 She (Lena Mattsson) does not regard Bo Cavefors as a victim… Lena Mattsson’s focus lies elsewhere. She claims she is examining the rock’n’roll myth: “All three video pieces are synchronized to a surreal rock’n’roll triptych that envelops the viewer and both visualizes and illuminates the myth.”

- - -

Bo Cavefors is a nomadic free-thinker who is impossible to pin down and easily pigeonhole. Without entering into specifies , he has never  shied away from extreme opinions found in both left- and right-wing politics, both personally and professionally. When, on top of that, he throws in taboo questions regarding sexuality and religion. Cavefors is easily perceived  as a controversial and politically incorrect intellectual

- - -

The installation becomes a place where anything can happen – where anything is allowed to happen. Just like the place Bo Cavefors himself created with his wayward publishing house. A place not taken for granted but one which must be conquered and reconquered time and again.

+ + +

John Peter Nilsson (born 1957) is, since 2012, director of Moderna Museet Malmö.
 

+ + +
 

Lena Mattsson : In the Eye of the Beholder

 

In the Eye of the Beholder is a sculptural video triptych that examines the rock’n’roll myth.

All three video pieces are synchronized to a surreal rock’n’roll triptych that envelops the viewer and both visualizes and illuminates the myth about the man and the human being Bo Cavefors; writer, director and last but not least legendary publisher of literary works by Ezra Pound, William S Burroughs, Friedrich Nietzsche, Salvador Dalí and many others. One politically controversial example is the publishing of texts written by the Red Army Faction (RAF), which resulted in litigations and much dislike. The publishing house filed for bankruptcy in 1982. Bo Cavefors tells us personally, in this piece, about his life and way of living.

In one of the films the role of the beholder is played by Ola Åstrand. Ola, the curator of the exhibition I Want to Hold Your Hand at Borås Museum of Modern Art, is an interesting and diverse artist, curator and musician. The third party, who contributes with newly composed music, is Conny C-A Malmqvist, musician, philosopher and art critic.

Right now you are probably thinking ”What has Cavefors got to do with the world of rock’n’roll?”

Many people near and dear to me has been involved in both the rock’n’roll scene and the literary scene, and to me these both worlds are strongly connected. When I got invited to I Want To Hold Your Hand, the first person that came to mind and that I could not get out of my head was Bo Cavefors

Bo Cavefors is to me, in spite of his claim of being totally unmusical and belonging to another cultural field, a person who, as we say in Skåne, ”rockar fett” (totally rocks). What is rock’n’roll really, who can be rock’n’roll, and how can the expression be different from the commonly conveyed?

Welcome to an installation about the man, myth and human being Bo Cavefors. Sex, books, drugs and rock’n roll!

Lena Mattsson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lena Mattsson

http://www.lenamattsson.com

http://lenamattsson.blogspot.com/

 

 



cavefors : skanör...

 

…ett strandfynd, uttorkad knotig trädgren… 230 mm… ursprungliga formen bevarad men ytan har vattnet smekt len som hud... längst ut på skanörs revlar, mitt i havet… naken… tidig morgon… hav och himmel flyter samman, det finns ingen horisont… öresundsbron svagt tecknad, blyertsgrå… vacker… ensamheten och nakenheten, onanerandet, är härute som skönast… näsduken jag virat om nyckelknippan och id-kortet tillhörde anders, mormors bror… trygghet…

 

+

 

 



Cavefors : om PER GEDINS bok LITTERATUREN I VERKLIGHETEN...

 

 



 

Om Per I. Gedins bok Litteraturen i verkligheten handlade min artikel i Svenska Dagbladet den 24 november 1975. Kulturredaktör var Leif  Carlsson.

 
 

Bo I. Cavefors

ROMANEN ÄR BARA EN PARENTES I LITTERATURHISTORIEN

Det utmärkande för Per Gedins bok Litteraturen i verkligheten är att den inte speglar verkligheten. Sakuppgifterna är ofta felaktiga eller missvisande och när det gäller att redovisa romanens historia och framtida möjligheter råkar Gedin in i liberalens ständiga dilemma, att göra en riktig analys men dra felaktiga slutsatser eftersom han är bunden till borgerlighetens industrialiserade synsätt.

 

I inledningen påstår Per Gedin att den aktuella debatten om litteraturutredning, litteraturstöd och massmarknadsförlag inte tagit hänsyn till *en ekonomisk och social verklighet". Men det är just det den har gjort i tidningar som Arbetet och Sydsvenska Dagbladet, där debatten förts mest intensivt. I andra sammanhang har Gedin framställt sig som marxist. Det är obegripligt med tanke dels på den historielöshet han visar i sin beskrivning av romanens framtid, dels med tanke på den utgivning och de ägarintressen han företräder.

 

Per Gedin skriver att "romanen var det borgerliga samhällets speciella litterära form". Därför ägnar han romanen ett intensivt intresse, på bekostnad av andra litterära genrer, för att kunna presentera en skev bild inte endast av litteraturens historia utan också av den totala bokmarknadens framtid. Jag menar att Gedin gör sig skyldig till ett avgörande misstag när han koncentrerar sin argumentation kring ett litteraturfenomen, romanen, som visserligen dominerat bokmarknaden under de senaste etthundrafemtio åren, men som i litteraturens historia endast är en parentes. Som Gedin själv påpekar är romanen en produkt av en ny samhällsklass framväxt och dess behov av att identifiera sig med sin nya maktposition, att legitimera sin uppkomlingssituation i front mot en aristokratisk livsrytm och etisk uppfattning, som den nya borgerligheten, bla genom romanen, emellertid också försökte efterlikna. Jag menar att man inte skall överdriva romanens betydelse, utan att placera in den som, i första hand, en återspegling av det legalitetsbehov som industrialismens borgerlighet känt så starkt under 1800- och 1900-talen.

 

Gedin skriver att i och med "1700-talets begynnande kapitalism bröts aristokratins bildningsprivilegium". Det är en missuppfattning av det förborgerliga samhället, där aristokratin istället var förvånansvärt villig att till sin klass rekrytera medlemmar från hela samhället. Att bildningsambitionen såtillvida var intensivare än hos de senaste seklernas borgerlighet, att man var med medveten om att aristokratiens förnyelse låg i dess förmåga att utnyttja kreativiteten oavsett varifrån den kom. Den gamla aristokratien visade sällan den rädsla för kontakt med andra samhällsklasser, som varit ett utmärkande drag inom industrialismens borgerlighet. Jag menar att det i denna historiska och etiska skillnad mellan två under olika perioder dominerande samhällsklasser, föreligger avgörande skäl till skillnaderna i uppfattningen litteraturens innehåll, form och ändamål.

 

Sålunda visar Per Gedin bristande kunskap och vilja till insikt om aristokratiens kulturbegrepp, när han om 1800-talets nyrika borgerlighet skriver att det avgörande kriteriet för att tillhöra den blev att äga inte bara förmögenhet, utan även "bildning och kunskap". Gedin gör ett väsentligt misstag när han sedan beskriver den borgerliga romanens historia och funktion men inte förstår att just romanen var ett av de mest framträdande medlen för den nya borgerligheten att försöka efterlikna den gamla aristokratiens "bildning och kunskap", att popularisera den, att göra den, åtminstonde i dess enklare former, tillgänglig för uppkomlingsbourgeoisien. Att denna "bildning och kunskap" därmed också förvandlades och så småningom helt kom att tappa kontakten med sitt ursprung för att i stället bli ett uttryck för bourgeoisiens egna värderingar, är självklart, eftersom den samtidigt blev en handelsvara.

 

I sin märkliga beskrivning av aristokratiens kultursituation hävdar Gedin bla att dess bokinköp "var främst för bokhyllan". Detta är naturligtvis nonsens. Däremot var och är det väl så att den borgerlighet som skapade romanen, ofta sett och ser bokinköpen som en statushandling. Den folkkära bilden med familjen och några goda vänner samlade kring aftonlampan för en högläsningsstund finns visserligen återgiven i memoar av de förläggare vilka själva var med om att producera dessa romaner, men var, tror jag, snarast reklambilder för den borgerlighet där dessa förläggare fyllde en viktig statusfunktion. Liknande misstag gör Gedin när han hävdar att den gamla aristokratiens kultur var en "hovkultur". I verkligheten var aristokratiens kulturbegrepp i hög grad skilda från den konstlade hovkultur som sedan under bourgeoisies maktutövning flitigt omhuldats i den press som skapats av industrialismens borgerlighet.

 

Den avgörande skillnaden mellan en aristokratisk kulturuppfattning och bourgeoisiens kulturbegrepp kommer till synes hos Gedin när han skriver att en av de framgångsrika förläggarna i 1700-talets England, Lintot, kunde "dra sig tillbaka" som en förmögen man. För Lintot, liksom tydligen för Gedin, är ändamålet med den kulturverksamhet som bokutgivning kan vara, att "kunna dra sig tillbaka som en förmögen man". Själva kulturskapandet, dess etik och dess förmåga till påverkan för framåtskridande, är underordnat egenintresset att vinna en förmögenhet och "dra sig tillbaka" innan den åter förlorats. Här har Gedin omedvetet visat bourgeoisiens sanna kultursyn och i denna borgerliga livsinställning kan också den borgerliga romanen frodas.

 

Men det visar också på romanens såväl historiska som innehållsmässiga begränsning. Som en följd av oförmågan att se skillnaden mellan en aristokratisk och en borgerlig kultursyn hävdar Gedin att de nya förlag som startats och de gamla förlag som finns kvar i enskild ägo, aldrig mer får "en dominerande ställning på bokmarknaden". Han jämställer här dominans med ekonomisk framgång. Framgången ligger i omsättningssiffrorna. Det är visserligen ett påstående i klassisk liberalt borgerlig anda, men felaktigt. Jag tror istället det är så att de profilerade förlagen, vilken profil de sedan än har, har större möjligheter till kulturell och politisk påverkan än vittomfattande koncerner som i takt med utvecklingen av sin formella ekonomiska styrka också mister förmågan att påverka och att vara kulturellt och politiskt kreativa, eftersom deras verksamheter alltmer kommer att uppfattas inte som åsikter utan som resultatet av industriell produktion.

 

Felaktigheterna i Gedins bok är många. Bla menar han att det var dåligt att det endast fanns 12 bokhndlare i Stockholm 1826. Tvärtom  -  Stockholm hade då inte mer än cirka 80 000 invånare. Jämför med Uppsala idag (1974)! När Gedin redovisar den svenska förlagshistorien skriver han att Bonniers snart blev det efter Norstedts största förlaget, men han underlåter att nämna att det till stor del skedde inte genom en på egna initiativ uppbyggd verksamhet, utan genom uppköp av andra förlag, som tex Billes och Beijers. Det är möjligt att göra en redovisning för varje sådan felinformation men det är ointressant och föga konstruktivt. Som handbok förlorar emellertid boken därmed sitt värde.

 

Väsentligare är att med kraft bemöta Gedins missuppfattningar om olika kulturbegrepp och dess uttryck. Jag har nämnt något om hans oskicklighet att konkretisera de avgörande skillnaderna i det aristokratiska respektive det borgerliga kulturbegreppet. Som en följd av det förstår han inte heller den unga författargenerationens avantgardism gentemot de etablerade kulturinstitutionerna. Gedin finner det märkligt att en ung författare som agerar under mottot "Krossa den förbannade kultureliten" mycket väl kan ta emot stipendium för en i god mening aristokratisk kultursyn, som dessutom väl överensstämmer med det krav på en "folkets kultur" som en stor del av den unga författargenerationen solidariserar sig med. Med den bakgrunden och en ideologisk och etisk säkerhet, är det naturligtvis möjligt att ta emot stipendium av de borgerliga kulturinstitutionerna. Det är en likgiltig handling och påverkar på intet sätt den ideologiska och aristokratiska friheten. Pengar har inte längre något mutvärde. Eftersom Gedin tänt snett i den här problematiken kommer han också fel när han påstår att "budskapet" har blivit viktigare än formen och uttryckssättet. Det verkliga förhållandet är istället att dessa författare, helt riktigt, menar att budskapet endast når fram om formen och uttryckssättet i sig har en kvalitet.

 

Av detta kan man dra slutsatsen att liksom Bengt Nerman hade fel för något decennium sedan (1960-talet), så har Per Gedin fel idag (1974). Som jag ser det finns det istället en klar gemenskap mellan det aristokratiska kulturbegreppet och den reella innebörden i slagordet "folkets kultur". Båda hävdar en kvalitativ insats av såväl givaren som mottagaren. Båda fordrar ett engagemang och en aktiv insats också av mottagaren av kulturutbudet. Det är först då ordet folkbildning får sin rätta innebörd.

 

Romanformen kommer naturligtvis att överleva den borgerliga epoken Den kommer att utvecklas och förvandlas på samma sätt som versen och dramat. Men att hänga upp hela det litterära kulturbegreppet kring romanens vara eller inte vara, förefaller mig löjligt. Romanen måste finna sin plats bland andra litterära genrer som vers, drama, essay, aforism, osv, men den får inte dominera dem. Först då kan vi uppnå en situation där också andra litterära uttrycksformer kan hävda sig såväl intellektuellt som kommersiellt. Kommer dessutom ett statligt massmarknadsförlag att kunna bidra till en sådan utveckling, säkert i hård kamp mot de borgerliga förlagskoncerner vars ekonomiska styrka vilar på romanens dominerande ställning, fyller det ytterligare en funktion utöver den att sanera den alltmer urartade privata förlagsbranschen.

 

+ + +

 

Naturligtvis svarade Bonnierförläggaren Gedin, upprört. I sitt genmäle den 30.11.75 menar Gedin att jag utsatt hans bok "för ett våldsamt angrepp", att min artikel är "totalt obegriplig i sin blandning av påhitt och politiskt vinklade synpunkter…", att artikeln om denna bok, som till all olycka senare dessutom använts som kurslitteratur, utgör  en "blandning av okunnighet, förvirring och illvilja…".  Till slut "beklagar" Gedin att jag hävdat att det finns en klar gemenskap mellan det aristokratiska kulturbegreppet och den reella innebörden i slagordet 'folkets kultur'.  

 

I min replik på Gedins replik (SvD 3.12.75) hävdar jag att man rent allmänt kan konstatera "att just hävdandet av det aristokratiska kulturbegreppet och att det fanns en värld före 1700, får bourgeoisiens företrädare att totalt tappa all sans."

 

I ett brev Valpen fick från en av landets främsta romanförfattare, essayister och översättare står det bla: "Länge sen jag läste en så intelligent, självständig och orädd svensk kulturartikel som ditt inlägg mot Gedin härom dan.  - - - Om den förborgerliga aristokratiska kulturen säger du för övrigt mycket väsentliga, riktiga och i vår debatt oftast obefintliga saker.  - - -  …man (blir) närmast förlamad av de enorma orättvisor som under 1800- och 1900-talen begåtts mot den aristokratiska kulturinsatsen, hur systematiskt den har förringats i en blandning av brukspatronsliberalism, uppsalaromantik efter tyskt mönster och till sist  -  dödsstöten  -  puritanska folkrörelser av nykterhets- och frikyrkotyp."

 

Fortsätter debatten? Går striden vidare?

 

+ + +

 

Artikeln finns även publicerad i min bok Kulturopium, utgiven på Johan Hammarströms Förlag, Umeå 2004.

 

 

 

 

 

 

 

bo i. cavefors : valpen och de stora ödlorna...

 

 

Bo I. Cavefors

VALPEN OCH DE STORA ÖDLORNA

 

På den stora Bokmässan i Göteborg 2003 förvånas Valpen över att de stora ödlorna fortfarande dominerar marknaden, visserligen med hjälp av några nyfödda ödlor, som Piratförlaget.

Sedan 1960- och 1970-talen har några av de gamla ödlorna av ålderdomssvaghet ingått en märklig form av pensionärssamboende, tex Norstedts med Prisma och Rabén&Sjögren. Den största ödlan har blivit minst sagt voluminös. Valpen konstaterar att de gamla förlagen med sina bokförläggare förvandlats till ordproducenter med verkställande direktörer. Bokförläggare som vet att de ger ut böcker och som är medvetna om vilka böcker de ger ut finns numera endast i de små och mindre bokstånden, på Bokmässan ofta placerade i periferin av marknadstorget; det var Ellerström och Ejeby och Pequod och Hammarström och Nya Doxa och… Och Valpen konstaterar att åtskilliga av dessa förlag som existerar vid sidan av de stora ödlorna icke ens fanns med på den stora Bokmässan, som Bakhåll och Hägglund och Firework Edition och Korpen och… Och Valpen frågade sig om man verkligen kan hävda att den stora Bokmässan speglar den svenska bokmarknaden när en viktig del av utgivningen överhuvudtaget inte presenteras där. Och Valpen frågade sig varför inte ett tiotal av de mindre och små förlagen slår sig ihop och presenterar sina utgivningar på ett och samma ställe för att på så sätt bjuda de stora ödlorna på besk medicin, eftersom i så fall det skulle vara tydligt också för kulturpolitiker och kulturministrar att det är dessa mindre ödlor som totalt sett står för merparten av den litteratur som gör ett land till kulturland.

Och Valpen lyssnade på Jan Guillou som pratade varmt för sin bok om Ondskan, om mobbning, om hans egna erfarenheter av mobbning på en internatskola i mellansverige och Valpen såg framför sig mobbningsoffer han mött på en annan internatskola, i södra delen av det skogrika landet, och insåg att de som mobbas i skolorna kanske har något gemensamt, en feminin utstrålning, ett behov av att hävda sig utan att kunna hävda sig just därför att de saknar manlighet. Och Valpen trodde sig ana att Guillou fortfarande försvarar sin heder, fortfarande söker revansch. Fortfarande känner sig i underläge. Varför? När Valpen på Bokmässan för första gången ser Guillou livs levande känner han ömhet för den oklippte agitatorn med alltför säckiga byxor. Det är så uppenbart att han fortfarande är rädd för att bli mobbad och Valpen undrar: varför, varför sadlar han inte om till vonobenattityd och sarkasm och slappnar av. Det är mycket effektiva vapen. Valpen blev också mobbad  -  inte av kamrater utan, otroligt nog, av den i norra Skåne i södra Sverige belägna internatskolans rektor, som i matsalen, inför elever och lärare, ironiserade över att Valpen prenumererade på Svenska Dagbladet (rektors och hela skolans husorgan var den frireligiösa Svenska Morgonbladet) för att varje dag läsa Kar de Mummas kåseri, över att hans mamma hade ringt och frågat hur han hade det, och mycket annat. När rektor lyfte upp SvD och sa att så har vi ett kåseri av KdM till Valpen, och det upprepades vecka efter vecka, förvandlades det egentligen oskyldiga skämtet till fars och blodig ironi, som automatiskt till att börja med utlöste småskratt, men så småningom endast generade skratt. Kanske var det detta som gjorde att Valpen började försvara de elever som mobbades av andra elever, och att han, postumt, sedan han lämnat skolan efter att har varit där i drygt två terminer, fick ett stipendium som "god kamrat på elevhemmet". Kanske hade rektor börjat lida eftertankens kranka blekhet sedan Valpen lyfts upp ur den frireligiöst Missionsförbundande sumpmarken och flyttats till Storbritannien, till en internatskola och en miljö som i alla avseenden var helt annorlunda. Tack för det.

Att leva på internatskola är dock icke okomplicerat och kräver en del speciella sociala egenskaper, men livet på en internatskola som gör skäl för namnet, ger också möjligheter att komma ifrån vad som kan vara och verka hämmande och förtvinande på pojkar som tvingas bo kvar med föräldrar och syskon och som är hänvisade till ordinarie skolor på hemorten, där det är samma rutin att gå till lektionerna i skolan som att senare i livet gå till vilket vanligt arbete som helst. Valpen lärde sig snabbt att trivas med detta internatskolkollektiv (som fortsatte med värnpliktens kollektiv, totalt tio år), de fasta rutinerna, drygt femhundra kamrater och ett hundratal lärare, friheten att i detta kollektiv utvecklas som individ, tryggheten, att dela glädje och sorger med rumskamrater, de stora byggnaderna, parkerna, boxningen, fäktandet, att skriva, spela teater, vandringarna, gemenskapen, kärleken, stentrapporna, plötsligt blev det roligt att lära sig språk och historia och annat nyttigt (dock ej matematik), de långa korridorerna med ljusa snidade paneler, handskeppsklockan som väckte kvartifem på morgonen när kamrater eller han själv rusade genom korridorerna för väckning, möjligheten till absolut ro och ensamhet och studielugn och möjligheten till evig samvaro och substantiella upplevelser av att Gud faktiskt finns.

+ + +

Under 1970-talet började debatterna om bokmarknaden, om fasta bokpriser eller ej, om kommissionssystem eller ej, om statligt litteraturstöd, om tidskriftsstöd, om Nationalencyklopedien, om statliga garantier för utgivning av Strindbergs samlade skrifter, förhandlingar mellan förläggare och författare om nya förlagsavtal, osv osv osv. Det var ett liv och ett kiv, men ganska roligt tyckte Valpen som kastade sig in striderna med friskt mod. Framför allt debatten kring ett statligt Massmarknadsförlag engagerade Valpen under sjuttiotalet. Han skrev också en längre och provocerande artikel  -  där han efterlyste ett statligt skolboksförlag  -  i Aftonbladet. När det började hetta till flyttades polemiken över till Malmö varifrån också de konstruktivaste idéerna kom via Arbetet och dess kulturredaktör, Levi Svenningsson, som Valpen hade ett utomordentligt fint samarbete med. På andra sidan fanns Nils Gunnar Nilsson i SDS, som drev en något förvirrande nyliberal linje, som dessvärre i mångt och mycket kom att förverkligas, trots att riksdags- och regeringsbeslut borde lett till att bokmarknaden skulle kunna fungera kvalitativt även efter införandet av fria bokpriser, litteraturstöd, osv. Resultatet av den kulturpolitik som bedrivits under de senaste trettio åren är att det inte blivit några resultat alls inom litteratursektorn. Än mindre någon litteraturkulturpolitik värd namnet. Flertalet litteraturstödskronor hamnar fortfarande hos Bonniers som kaffepengar trots att de istället borde åstadkomma mycken glädje som, tex, distributionsstöd till de ovan nämna små och medelstora ödlor vars utgivningar man får leta efter förgäves även i boklådor som finns på samma eller närliggande orter som förlagen Tips: gå in i Akademibokhandeln (f.d. Gleerupska Universitetsbokhandeln) i Lund och se hur många titlar man har av Ellerströms, Bakhålls, Symposions och Pequods utgivningar.

+ + +

Artikeln tidigare publicerad i skribentens bok Kulturopium, utgiven på Johan Hammarströms Förlag, Umeå 2004.

 

 





william zarate : news...

 

william zarate : news

 

 



ill for a book



ill for a book



bo

 

 

a sunset over skone

 

 



bo fucking

 



w.z.

 

 

 

Thomas Kjellgren : Dikter

Thomas Kjellgren  : "- Språkläppar - Ordstickor!". Upplaga: 1 ex. Given till mig den 14 november 1979 - varifrån hämtats några få sidor - var en del av en bokserie skapad av Sune Nordgren... Övriga medverkande i bokserien framgår av projektbeskrivningen HÄR/DÄR : http://nyasvartafanor-sistaupplagan.blogspot.se/search?q=stig+claesson

 

 

 

 

 

 

 

+

 

 

 

 

 

cavefors : stileben... 17 & 18.

 

 

 

 +

 

 

 

 

 

 

 

+

 

 

 



bo i. cavefors : sorgligt men vackert...

 

 

 

Bo I. Cavefors

Ett fotografi från Neapel.

Dessa unga syditalienska prästkandidater, på fiskafänge i Neapelbukten, fotograferades 1959 av den tyske fotografen Herbert List (1903-1975).

Jag möter de unga Gudstjänarna via kamerans objektiv, på ett fotografi publicerat i en bok (Herbert List Italien, Schirmer/Mosel, München, Paris, London, 1996). Jag anar att de här pojkarna, som idag bör vara i åttioårsåldern, i min ålder, är helt upptagna med att diskutera, analysera och fördjupa sina kunskaper i teologins irrgångar – men den drömmande pojken till höger på bilden söker ögonkontakt med sin älskade pojkvän som bakom fotografens rygg (han hjälper till med att bära de tunga kamerorna…) fångar hans uppmärksamhet genom att vinka, hoppa och fåna sig på stranden. Löftet om celibat och förbjuden kärlek pojkar emellan brakar som smattrande vespor genom pojkarnas hjärnvindlingar. Brösten värmes av kärleksglöd. Svärmeri är dessa pojkars livsluft och livsuppgift. Fattigdom och kärlek är hjärtats mystik, praktiserad bakom klostermurar och i prästseminarier. Biktstolens galler kommer att för evigt hålla dem på armlängds avstånd från den älskade.

Men, solen skiner, havet vilar, himlen är oändlig. Orgeln intonerar mässan, altarljusen brinner. Under byxorna är pojkarnas kön nakna, i spänd förväntan.

"O, det är sorgligt, men det är vackert", för att citera den tyske författaren Wilhelm Waiblinger (1804-1830).

 

+

Texten tidigare publicerad i KvällsPosten (13.12.1996) - här reviderad.

 

 

 

Bo I. Cavefors: Samurajestetik - teori och tillämpning

Bo I.Cavefors

Samurajestetik, den Helige Sebastian,

Giulio Evola samt Carlo Michelstaedter

 

När Moses, Jesaja och andra Bibelns Profeter talar om ljud och oro från kroppens inre överensstämmer detta med japanernas gamla tro att själen har sin boning i människans mage. Det är vetenskapligt bevisat att magen snarare än hjärtat utgör kroppens mittpunkt. När den japanske samurajen skar upp magen med sitt korta svärd eller med dolken, när han begick seppuku och befriade själen från kroppens hölje, var det en förnuftsmässig handling.

 

Seppuku eller kappuku - harakiri i folkmun - innebär att andäktigt och i lagligt reglerade former ge krigaren/samurajen en chans att sona sina synder, be om förlåtelse för begångna oförrätter och undgå skammen; han tröstar vännerna, bevisar sitt ärliga uppsåt och tillstår sin skuld, sin stora skuld.

 

Samurajen som beslutat ta sitt liv griper med fast hand om svärdets eller dolkens fäste, med blicken fixerar han kärleksfullt vapnet, samlar tankarna och låter klingan/bladet med ett kraftigt slag glida genom huden in bland tarmarna, strax under livbältet, på vänster sida. Snabbt vrider han vapnet ett trekvarts varv och gör ett snitt mot bukens högra sida. Inte en ansiktsmuskel visar smärtan han känner. Medan han drar vapnet ut ur kroppen böjer han sig framåt, sträcker fram huvudet utan att säga ett ord. Samtidigt reser sig kaishaku - som under hela akten knäböjt invid samurajen och bevakat varje rörelse han utfört - och lyfter sitt svärd för att så, med ett slag, skilja samurajens huvud från kroppen.

 

Samurajkrigare finns det ej längre. Samurajen och hans livsfilosofi, bushido,

är icke tillåtna företeelser i dagens samhällen och föraktas av makthavare som bygger sin strävan mot dunkla mål med andra medel än hederlighet. Men enskilda individer stretar emot. Författaren Yuki Mishima, bisexuell och attraherad av S/M, begick seppuku för att visa det alltmer demoraliserade Japan att samurajens ideal ej var helt glömda. Mishima attraherades också av den kristne martyren Sebastian; Mishima får sin första utlösning som pojke när han i en av faderns böcker ser en kopia av Guido Renis Sebastianporträtt och drömmer om att bli älskad av martyren: "Pilarna borrar sig in i det spända och andande köttet och trasar sönder kroppen inifrån. Det är kval av högsta smärta och extas."

 

För att förstå detta bör man veta något om bushido.

 

I bushidons djup finner man buddismens vetskap att endast ödet ger sann trygghet, att ett lugnt accepterande av det som är oundvikligt också medför mod att orädd möta fara och död. Det är inte fel att översätta ordet "öde" med Gud. Vad buddismen saknar finns i shintoismen, total trohet och hängivelse till Härskaren. Men vem är Härskare? Härskaren är naturligtvis Gud, eller, som i det feodala Japan Gud mänskligt förkroppsligad i Fursten. Det är detta som ger den självmedvetne och dödsföraktande samurajen vetskap om att han, men icke ödet eller Härskaren eller Gud, är dödlig. Arvsynden är ett okänt begrepp inom shintoismen och bushidon. Istället tror man på människans medfödda godhet, på den mänskliga själens renhet; en själ som står i nära förbindelse med ödet, Härskaren, Gud. Hur kan en själ med sådana förbindelser vara annat än ren!

 

Samurajkrigaren, Japans själ, riddaren med körsbärsblomman som symbol och med bushidofilosofin som livsmönster utstrålar, som Mishima, manlig kraft och skönhet. Ordagrant betyder b-shi-do "de ridderliga soldaternas väg", eller "regler för riddare". Bushido är samurajens "lagbok", men den finns ej nedskriven utan har genom seklerna förmedlats muntligen eller av riddare och lärda män noterats med fjäderpensel i dagboksblad. Bushido är frukten av århundradens erfarenheter av krigsvetenskap och filosofiskt vetande alltifrån Yoritomos 1100-tal till det sekulariserade Japans framväxt under 1800-talet. Bushido är en utpräglat feodal filosofi, visserligen anpassad till den professionella krigarkasten, samurajen, men tänkbar även idag och i en vidare social kontext.

 

Bushidofilosofin lär samurajen fosterlandskärlek och trohet mot Härskaren. Bushido är ingen religion, men Härskaren/Gud är allestädes närvarande - den kan  praktiseras även av katoliker och judar, ateister och muslimer. Bushido ger samurajen en känsla av och en vilja till anständighet; det är milda, rofyllda och angenäma levnadsregler för det gamla Japans främsta klass, en konservativ aristokrati som fostrade förträffliga, det vill säga hederliga och ödmjuka krigare och statsmän.

 

Bushidofilosofins etiska principer står fria från vetenskaplig observans. För den aristokratiske samurajen är vetenskap inte något i sig värdefullt. Vetenskap tjänar endast målet att nå vishet och visshet. Det var även Sokrates' insikt. Den kinesiske filosofen Wan Yang Ming formulerade det så här: "Att veta och handla är ett och detsamma". Att känna ödet, att veta Härskarens, eller Guds vilja är att agera i dets/Hans tjänst. Samma moral finns i det västerländska munkväsendet: "Bed och arbeta." Att vara uppriktig, sann och rättfärdig, att vara plikttrogen (giri) och att våga säga sanningar, att våga göra det som är inopportunt, utmärker även samurajetiken. Eller med Konfucios ord: "Att veta vad rätt är och intet göra är att inte våga visa mod."

 

En av prinsarna Mito: "Att storma in i striden och där förlora livet kan vilken simpel krigare som helst, men verkligt mod är att leva när det är rätt att leva och att dö då det är rätt tid för att dö."

 

Var sak har sin tid. Kärlek, att vara storsint och visa medkänsla ansågs av samurajen tillhöra de främsta dygderna. Bushi-no-masake, krigarens ömma känslor, uttrycker människans ädla drag, men denna barmhärtighet är inget flummigt sinnestillstånd: barmhärtighet innebär att såväl rädda liv som att döda. Konkret innebar det att samurajen alltid var beredd att skydda de svaga, undertryckta och besegrade.

 

Hövlighet, uppriktighet och sanningslidelse står i motsatsställning till lögner och tvetydigheter. Samurajen menade att ju högre samhällsställning en man innehar desto större krav bör man ställa på honom att han talar sanning och handlar ädelt. En samurajs ord - bushi-no-ichigon - var tillräckligt för att förvandla vad som antogs vara sant, till verklig sanning.

 

Samurajens motparter i det feodala Japan var bönder och köpmän, vilka stod längst ned på rangskalan. I dagens Japan är det inte så. Klyftan mellan samurajmakten och köpmännens rikedomar skapade samhällsbalans; romarnas imperium fick dödsstöten när kejsarfamiljen började ägna sig åt handel. En av de tidigaste presidenterna i USA, John Adams (1796), strävade efter denna "balans", dvs stark boskillnad mellan den politiska och ekonomiska makten (se: Svarta Fanor, nr.16).

 

För samurajen stod det klart att vägen till ära och framgång inte går via förmågan att skaffa många ägodelar eller stor förmögenhet. Likt La Mancha föraktade samurajen den som samlade på guld (dvs pengar) och konst - det var en smutsig hantering. Eftersom bushidoläran med kraft avvisar strävan efter rikedomar, blev det lätt för Härskaren att hålla samurajeliten sober och okurrumperad. Ofoget i vår tid att kräva betalning för varje utförd tjänst kände anhängarna av bushido ej. En tjänst i andens namn, av en präst eller lärare, kunde inte betalas med guld eller silver, inte därför att tjänsten prästen eller läraren gav var värdelös utan därför att den var av oskattbart värde - ingen betalning var tillräckligt stor för att återgälda/betala den givna tjänsten.

 

Sådan moral kräver självklart självbehärskning, självkännedom och självtillit. Ära når samurajen genom na (ett gott namn), menmoku (ett gott rykte) och geibun (en god moral). Fruktan för skam hängde som  ett damoklessvärd över varje samurajs huvud. Vad som gällde var det långsiktiga målet för dygderna tålamod och seger: "Vad angår det mig om du blottställer dig själv och förolämpar mig? Min själ kan du aldrig smutsa ned med dina förolämpningar."

 

Feodala dygder innebar att vid samurajens kamp mellan kärlek och plikt segrade alltid troheten till Härskaren. Mödrar manade sina söner att offra allt, även livet, för Härskaren. En sådan religiös hängivenhet, en sådan total lydnad, tolkades av Härskaren som samurajens egen fria vilja; livet var medlet och ära var målet.

 

För att nå så högt anställda anspråk på liv och död, krävs utbildning. I samurajkaraktären man skapade ställdes förfinad klokhet och sublima själsegenskaper i skuggan av färdigheten chi, vishet, vilket är ett betydligt mer omfattande begrepp än vetskap eller vetenskap. Samurajen var i första hand en handlingens man; filosofi och litteratur är emellertid primära ingredienser vid hans utbildning vid sidan av fäktning, jujustu eller yawara, ridning, konsten att hantera ett spjut, militär taktik och skönskrift, etik och historia. Utbildningen omfattade även konsten att uthärda smärta, att förbli hövlig trots smädelser: tag med tålamod och rent samvete emot och uthärda alla vidrigheter och all ovänskap. När Himlen förlänar en man ett ämbete, stärkes själen genom lidanden och kroppen genom hårt arbete. Visserligen är det modigt att förakta döden, men störst mod visar dock den som vågar förbli kvar i livet, sammanfattar Inazo Nitobe i skriften Bushido. The Soul of Japan. An Exhibition of Japanese Thought (1989).

 

Alltså: seppuku är ett annat andans barn än vansinne och andlig extremism. Svärdet är samurajens själ. Svärdet ger honom mod och självaktning redan när han vid fem års ålder drar på sig sin första samurajdräkt och utbildningen  påbörjas. Vid femton års ålder är samurajen en vuxen och fri man, befriad från de lagar som styr samhällets övriga medborgare. Det långa svärdet, daiton och shoton eller det korta svärdet, dolken, katanan och wakizashin, lämnar därefter aldrig platsen vid hans högra lår.

 

+++

 

Bushidofilosofin lär samurajen att han är Ingen och att han bör leva av Intet. Detta att leva i kaliyuga var något som även Gottfried Benn strävade efter och denna dröm om ett fascinerande Önskevara förknippade den tyske diktaren med det politiska program den italienske filosofen Giulio Evola propagerade. Det som förenar Evola och Benn är upproret mot "de gamla kyrkorna" vilka de menar behöver förnyas i samma takt som samhället förvandlas till ett klassamhälle. Liknande idéer finns hos Hermann Hesse, som noga läst Evola innan han i ett brev till förläggaren Peter Suhrkamp (27.4.1935) beskriver en stagnerad värld som lider av ett av "den gudomliga ordningen" förorsakat allmänt förfall. Liknande reaktioner på Evolas filosofi finner man i Ernst Jüngers och Carl Schmidts dagboksanteckningar.

 

Huvudingredienserna i Evolas filosofi är ett antal värdeladdade hedersbegrepp som i mycket sammanfaller med samurajernas bushidofilosofi: trohet, tålamod, välvilja mot svaga och undertryckta, viljan att tjäna utan att sko sig själv. En intressant och intelligent uttydare av Evolas filosofi är den italienska filosofen Carlo Michelstaedter, född 1887 och död vid unga år, med revolverns hjälp, år 1910. Michelstaedter är dessutom en av huvudpersonerna i den också i Sverige uppmärksammade italienske författaren Claudio Magris bok Ett annat hav (1992) där den ene av bokens tre aktörer, Enrico, är Magris alter ego såtillvida att det är uppenbart att författaren identifierar sig mycket starkt med Enricos längtan efter total frihet, intellektuell, andlig, kroppslig. En annan av de tre aktörerna i Magris märkliga bok är Enricos älskade, Carlo, som tar sitt liv strax efter det Enrico lämnat honom för att förverkliga det som de båda och den tredje i kamratkretsen, Nico, drömt om, nämligen att ställa sig fri från alla ickeabsoluta sammanhang, ensam med "det bara, nakna Jaget, viljans stiltje."

 

Magris skriver att Enrico  skriver så i dagboken när han flyttat till Istrien, men detta är även själva grundtonen och grundtesen i Carlo Michelstaedters filosofi sådan man kan förstå den i La Persuasione e la rettorica - publicerad efter filosofens död, i Genève 1913.

 

Varför skriver Magris denna bok? Är Enrico, Carlos vän och älskare, ett Evolaporträtt? Uppenbart är att Magris vill intensifiera intresset för Michelstaedter, en av de unga som blivit myt och legend därför att han dog ung men hunnit publicera tillräckligt mycket av varaktigt värde för att man skall kunna ana vad som kunde blivit om han levt vidare. I Italien är Michelstaedter ingalunda glömd - ej heller Evola. Båda filosofernas böcker publiceras ständigt i nya upplagor. Av Michelstaedter rekommenderas förutom den tidigare nämnda boken, Poesie, Dialogo della salute e altri dialoghi samt Epistolario.

 

I Magris "dokumentär" citeras brev från Carlo till Enrico. Den 29 juni 1910 påpekar Enrico att Carlo "begär ingenting. Och liksom Du inte förnimmer tiden eftersom Du i varje ögonblick och varje handling är fri, finns också i varje ord Du yttrar en röst som kommer från det fria livet…". Närmare samurajens bushidovisdom lär man inte kunna komma. I La Persuasione… finns det "slutliga ordet, diagnosen på den sjukdom som fräter civilisationen," skriver/säger Magris/Enrico. "Övertygelse är," menar Carlo, "att i nuet ha full kontroll över sitt liv och sin person, förmågan att leva varje ögonblick fullt ut, utan att offra det för något som kommer att ske eller som man hoppas skall ske så snart som möjligt." Jag citerar mig själv: i bushidon finner man buddismens vetskap att endast ödet ger sann trygghet, att ett lugnt accepterande av det som är oundvikligt också medför mod att orädd möta fara och död.

 

Vad Magris skriver i Michelstaedters anda kunde inte sägas tydligare varken av det feodala Japans samurajer eller av Evola eller av Albert Camus, eller av Hermann Hesse, eller av Ernst Jüngers "anark". I lättläst form ger Magris röst åt ett feodalt tänkande, om man så vill åt en antidemokratisk filosofi som har stark anknytning till sartreism, jesperism och nietzscheanism. Michelstadter står, som samurajerna, främmande för etiska och estetiska kompromisser; människans Vara måste ges möjligheter att nå djupare dimensioner utan att tvingas förlita sig på språket, på poesin (och poeter som "fjäskar för verkligheten"). Dessa existentiella möjligheter kräver att den intresserade öppnar ögon och öron för att fånga upp även de mystiska existenser som finns bortom judendomens och kristendomens domäner (Michelstaedter var jude), vilket naturligtvis innebär att den som ger sig ut på denna vandring varken kan vara anti-semit eller förakta den som är kristen. I Magris bok når Enrico fram till Patalonien, målet där han kan förverkliga drömmen om att bli Ingen, äga Intet, njuta av sömnen efter dagslånga riter och inordna sig under "tänjbara och vaga enheter" som vädret och djurens parningstider.

 

+++

 

Det förekommer ofta att man binder upp Evolas filosofi till Platon och till tysk idealism och att hans tänkande därför står i kontrast till 1900-talets båda andra stora italienska filosofer, Giovanni Gentile och Benedetto Groce. Jag menar att detta är en farlig feltolkning även om också tysk idealism värnar om de stora utopierna trohet, rättvisa och frihet. Evolas och samurajernas filosofi når bortom den tyska idealismens humanism. Målet är istället en konformitet som av tradition och tack vare vidsynthet värnar om och skyddar människans frihet att få vara sig själv, att få själ och kropp i harmoni, något som endast är möjligt i Härskarens, i Guds, tjänst. Evola strävade efter en "andlig monarki" av Guds Nåde och detta, kan man lätt konstatera, kontrasterade markant mot de ledarprinciper som under hans tid praktiserades i Rom, Berlin och Moskva. I boken Eli uomini e le rovino (1953) skriver Evola att man bör bekänna sig till idealet "att simma mot strömmen", trots att det för den enskilda människan är möjligt endast vid vissa tillfällen, under vissa perioder och utifrån "priviligierade positioner"  att reagera och sätta sig till motvärn mot den kapitalistiska maktapparaten: en framgångsrik och total förändring kan emotses först då en "överordnad makt ingriper". Den icke-kristne Evola menar Gud - endast då är den "andliga monarki", grundad av Guds Nåd, möjlig, om vilken filosofen tidigare talat vitt och brett. Om Evola själv var medveten om det paradoxala i sitt önskefilosoferande låter jag vara osagt.

 

 

Materialet till denna artikel har under 1990-talet publicerats i skilda former

och sammanhang i diverse tidningar och tidskrifter,

däribland Barometern, KvällsPosten,

Soma Magazine, Tidnningen Kulturen och Svarta Fanor (tryckta och web-versioner).

 

 

Inazö Nitobe : Bushidö. Die Seele Japans.
Werner Kristkeitz Verlag, Heidelberg 1995.

 

+

 

Konstnär : Hasegawa Kiyoshi

Bakre omslagssida till:
Japanische Buchillustrationen 1850-1985.  V.Teil.
Herausgegeben von Ulrich v. Kritter.
Goltze Verlag, Göttingen 1996.

 +

https://www.youtube.com/watch?v=tp_dqq1E7gs