Cavefors : om PER GEDINS bok LITTERATUREN I VERKLIGHETEN...

 

 



 

Om Per I. Gedins bok Litteraturen i verkligheten handlade min artikel i Svenska Dagbladet den 24 november 1975. Kulturredaktör var Leif  Carlsson.

 
 

Bo I. Cavefors

ROMANEN ÄR BARA EN PARENTES I LITTERATURHISTORIEN

Det utmärkande för Per Gedins bok Litteraturen i verkligheten är att den inte speglar verkligheten. Sakuppgifterna är ofta felaktiga eller missvisande och när det gäller att redovisa romanens historia och framtida möjligheter råkar Gedin in i liberalens ständiga dilemma, att göra en riktig analys men dra felaktiga slutsatser eftersom han är bunden till borgerlighetens industrialiserade synsätt.

 

I inledningen påstår Per Gedin att den aktuella debatten om litteraturutredning, litteraturstöd och massmarknadsförlag inte tagit hänsyn till *en ekonomisk och social verklighet". Men det är just det den har gjort i tidningar som Arbetet och Sydsvenska Dagbladet, där debatten förts mest intensivt. I andra sammanhang har Gedin framställt sig som marxist. Det är obegripligt med tanke dels på den historielöshet han visar i sin beskrivning av romanens framtid, dels med tanke på den utgivning och de ägarintressen han företräder.

 

Per Gedin skriver att "romanen var det borgerliga samhällets speciella litterära form". Därför ägnar han romanen ett intensivt intresse, på bekostnad av andra litterära genrer, för att kunna presentera en skev bild inte endast av litteraturens historia utan också av den totala bokmarknadens framtid. Jag menar att Gedin gör sig skyldig till ett avgörande misstag när han koncentrerar sin argumentation kring ett litteraturfenomen, romanen, som visserligen dominerat bokmarknaden under de senaste etthundrafemtio åren, men som i litteraturens historia endast är en parentes. Som Gedin själv påpekar är romanen en produkt av en ny samhällsklass framväxt och dess behov av att identifiera sig med sin nya maktposition, att legitimera sin uppkomlingssituation i front mot en aristokratisk livsrytm och etisk uppfattning, som den nya borgerligheten, bla genom romanen, emellertid också försökte efterlikna. Jag menar att man inte skall överdriva romanens betydelse, utan att placera in den som, i första hand, en återspegling av det legalitetsbehov som industrialismens borgerlighet känt så starkt under 1800- och 1900-talen.

 

Gedin skriver att i och med "1700-talets begynnande kapitalism bröts aristokratins bildningsprivilegium". Det är en missuppfattning av det förborgerliga samhället, där aristokratin istället var förvånansvärt villig att till sin klass rekrytera medlemmar från hela samhället. Att bildningsambitionen såtillvida var intensivare än hos de senaste seklernas borgerlighet, att man var med medveten om att aristokratiens förnyelse låg i dess förmåga att utnyttja kreativiteten oavsett varifrån den kom. Den gamla aristokratien visade sällan den rädsla för kontakt med andra samhällsklasser, som varit ett utmärkande drag inom industrialismens borgerlighet. Jag menar att det i denna historiska och etiska skillnad mellan två under olika perioder dominerande samhällsklasser, föreligger avgörande skäl till skillnaderna i uppfattningen litteraturens innehåll, form och ändamål.

 

Sålunda visar Per Gedin bristande kunskap och vilja till insikt om aristokratiens kulturbegrepp, när han om 1800-talets nyrika borgerlighet skriver att det avgörande kriteriet för att tillhöra den blev att äga inte bara förmögenhet, utan även "bildning och kunskap". Gedin gör ett väsentligt misstag när han sedan beskriver den borgerliga romanens historia och funktion men inte förstår att just romanen var ett av de mest framträdande medlen för den nya borgerligheten att försöka efterlikna den gamla aristokratiens "bildning och kunskap", att popularisera den, att göra den, åtminstonde i dess enklare former, tillgänglig för uppkomlingsbourgeoisien. Att denna "bildning och kunskap" därmed också förvandlades och så småningom helt kom att tappa kontakten med sitt ursprung för att i stället bli ett uttryck för bourgeoisiens egna värderingar, är självklart, eftersom den samtidigt blev en handelsvara.

 

I sin märkliga beskrivning av aristokratiens kultursituation hävdar Gedin bla att dess bokinköp "var främst för bokhyllan". Detta är naturligtvis nonsens. Däremot var och är det väl så att den borgerlighet som skapade romanen, ofta sett och ser bokinköpen som en statushandling. Den folkkära bilden med familjen och några goda vänner samlade kring aftonlampan för en högläsningsstund finns visserligen återgiven i memoar av de förläggare vilka själva var med om att producera dessa romaner, men var, tror jag, snarast reklambilder för den borgerlighet där dessa förläggare fyllde en viktig statusfunktion. Liknande misstag gör Gedin när han hävdar att den gamla aristokratiens kultur var en "hovkultur". I verkligheten var aristokratiens kulturbegrepp i hög grad skilda från den konstlade hovkultur som sedan under bourgeoisies maktutövning flitigt omhuldats i den press som skapats av industrialismens borgerlighet.

 

Den avgörande skillnaden mellan en aristokratisk kulturuppfattning och bourgeoisiens kulturbegrepp kommer till synes hos Gedin när han skriver att en av de framgångsrika förläggarna i 1700-talets England, Lintot, kunde "dra sig tillbaka" som en förmögen man. För Lintot, liksom tydligen för Gedin, är ändamålet med den kulturverksamhet som bokutgivning kan vara, att "kunna dra sig tillbaka som en förmögen man". Själva kulturskapandet, dess etik och dess förmåga till påverkan för framåtskridande, är underordnat egenintresset att vinna en förmögenhet och "dra sig tillbaka" innan den åter förlorats. Här har Gedin omedvetet visat bourgeoisiens sanna kultursyn och i denna borgerliga livsinställning kan också den borgerliga romanen frodas.

 

Men det visar också på romanens såväl historiska som innehållsmässiga begränsning. Som en följd av oförmågan att se skillnaden mellan en aristokratisk och en borgerlig kultursyn hävdar Gedin att de nya förlag som startats och de gamla förlag som finns kvar i enskild ägo, aldrig mer får "en dominerande ställning på bokmarknaden". Han jämställer här dominans med ekonomisk framgång. Framgången ligger i omsättningssiffrorna. Det är visserligen ett påstående i klassisk liberalt borgerlig anda, men felaktigt. Jag tror istället det är så att de profilerade förlagen, vilken profil de sedan än har, har större möjligheter till kulturell och politisk påverkan än vittomfattande koncerner som i takt med utvecklingen av sin formella ekonomiska styrka också mister förmågan att påverka och att vara kulturellt och politiskt kreativa, eftersom deras verksamheter alltmer kommer att uppfattas inte som åsikter utan som resultatet av industriell produktion.

 

Felaktigheterna i Gedins bok är många. Bla menar han att det var dåligt att det endast fanns 12 bokhndlare i Stockholm 1826. Tvärtom  -  Stockholm hade då inte mer än cirka 80 000 invånare. Jämför med Uppsala idag (1974)! När Gedin redovisar den svenska förlagshistorien skriver han att Bonniers snart blev det efter Norstedts största förlaget, men han underlåter att nämna att det till stor del skedde inte genom en på egna initiativ uppbyggd verksamhet, utan genom uppköp av andra förlag, som tex Billes och Beijers. Det är möjligt att göra en redovisning för varje sådan felinformation men det är ointressant och föga konstruktivt. Som handbok förlorar emellertid boken därmed sitt värde.

 

Väsentligare är att med kraft bemöta Gedins missuppfattningar om olika kulturbegrepp och dess uttryck. Jag har nämnt något om hans oskicklighet att konkretisera de avgörande skillnaderna i det aristokratiska respektive det borgerliga kulturbegreppet. Som en följd av det förstår han inte heller den unga författargenerationens avantgardism gentemot de etablerade kulturinstitutionerna. Gedin finner det märkligt att en ung författare som agerar under mottot "Krossa den förbannade kultureliten" mycket väl kan ta emot stipendium för en i god mening aristokratisk kultursyn, som dessutom väl överensstämmer med det krav på en "folkets kultur" som en stor del av den unga författargenerationen solidariserar sig med. Med den bakgrunden och en ideologisk och etisk säkerhet, är det naturligtvis möjligt att ta emot stipendium av de borgerliga kulturinstitutionerna. Det är en likgiltig handling och påverkar på intet sätt den ideologiska och aristokratiska friheten. Pengar har inte längre något mutvärde. Eftersom Gedin tänt snett i den här problematiken kommer han också fel när han påstår att "budskapet" har blivit viktigare än formen och uttryckssättet. Det verkliga förhållandet är istället att dessa författare, helt riktigt, menar att budskapet endast når fram om formen och uttryckssättet i sig har en kvalitet.

 

Av detta kan man dra slutsatsen att liksom Bengt Nerman hade fel för något decennium sedan (1960-talet), så har Per Gedin fel idag (1974). Som jag ser det finns det istället en klar gemenskap mellan det aristokratiska kulturbegreppet och den reella innebörden i slagordet "folkets kultur". Båda hävdar en kvalitativ insats av såväl givaren som mottagaren. Båda fordrar ett engagemang och en aktiv insats också av mottagaren av kulturutbudet. Det är först då ordet folkbildning får sin rätta innebörd.

 

Romanformen kommer naturligtvis att överleva den borgerliga epoken Den kommer att utvecklas och förvandlas på samma sätt som versen och dramat. Men att hänga upp hela det litterära kulturbegreppet kring romanens vara eller inte vara, förefaller mig löjligt. Romanen måste finna sin plats bland andra litterära genrer som vers, drama, essay, aforism, osv, men den får inte dominera dem. Först då kan vi uppnå en situation där också andra litterära uttrycksformer kan hävda sig såväl intellektuellt som kommersiellt. Kommer dessutom ett statligt massmarknadsförlag att kunna bidra till en sådan utveckling, säkert i hård kamp mot de borgerliga förlagskoncerner vars ekonomiska styrka vilar på romanens dominerande ställning, fyller det ytterligare en funktion utöver den att sanera den alltmer urartade privata förlagsbranschen.

 

+ + +

 

Naturligtvis svarade Bonnierförläggaren Gedin, upprört. I sitt genmäle den 30.11.75 menar Gedin att jag utsatt hans bok "för ett våldsamt angrepp", att min artikel är "totalt obegriplig i sin blandning av påhitt och politiskt vinklade synpunkter…", att artikeln om denna bok, som till all olycka senare dessutom använts som kurslitteratur, utgör  en "blandning av okunnighet, förvirring och illvilja…".  Till slut "beklagar" Gedin att jag hävdat att det finns en klar gemenskap mellan det aristokratiska kulturbegreppet och den reella innebörden i slagordet 'folkets kultur'.  

 

I min replik på Gedins replik (SvD 3.12.75) hävdar jag att man rent allmänt kan konstatera "att just hävdandet av det aristokratiska kulturbegreppet och att det fanns en värld före 1700, får bourgeoisiens företrädare att totalt tappa all sans."

 

I ett brev Valpen fick från en av landets främsta romanförfattare, essayister och översättare står det bla: "Länge sen jag läste en så intelligent, självständig och orädd svensk kulturartikel som ditt inlägg mot Gedin härom dan.  - - - Om den förborgerliga aristokratiska kulturen säger du för övrigt mycket väsentliga, riktiga och i vår debatt oftast obefintliga saker.  - - -  …man (blir) närmast förlamad av de enorma orättvisor som under 1800- och 1900-talen begåtts mot den aristokratiska kulturinsatsen, hur systematiskt den har förringats i en blandning av brukspatronsliberalism, uppsalaromantik efter tyskt mönster och till sist  -  dödsstöten  -  puritanska folkrörelser av nykterhets- och frikyrkotyp."

 

Fortsätter debatten? Går striden vidare?

 

+ + +

 

Artikeln finns även publicerad i min bok Kulturopium, utgiven på Johan Hammarströms Förlag, Umeå 2004.