 |
| S.Sebastian. Gerrit van Honthorst (1592-1656) |
Bo I. Cavefors
HORPOJKAR OCH
GENTLEMEN
Robert Franks båda fotografier (i boken London / Wales), som är tagna 1952, påminner mig
om när jag kom till London andra hälften av 1940-talet, några år efter andra
världskrigets slut: fattigdomen, bristen på mat och kläder, husruiner, totalt
utbombade kvarter, framför allt i fattigområden, men ej endast där, City,
kvarteren kring Regent Park, Paddington och många andra områden var hårt
åtgångna. Führerns piloter hade bombat
London sönder och samman. Dock ej Mayfair, mitt i sta'n men trots detta nästan
helt befriat från Hitlers raseri. Nazityskland förlorade kriget men vann
uppbyggnadsfreden. Contra: rikedomen med Bentley, RR och ännu exclusivare
handtillverkade lyxbilar, bibliotek och konst och lakejer och klubbar och
middagar. Utsökta palats och lägenheter. Parfymer, vackra kläder. Pojkar och
män, öppet visad homosexualitet, eller snarare bisexualitet. Detta utifrån sett
strikta klassamhälle var sällsynt tolerant och öppet. Fascinerande
motsättningar i villkor och attityder. Med och hemma hos mina vänner möter jag sådana
motsättningar med förundran och öppet sinne, och med viss skräck. Så redan
efter landstigningen i Tilbury, sedan passpolisen noga kontrollerat
inresevisum, vad jag skall sysselsätta mig med i UK, intyg från skolan, osv.
Vad vill Frank säga med dessa fotografier? Har Frank
ett budskap? Är fotografier tidsbundna eller tidsöverskridande, är männen på
Franks bilder hemtama i såväl Churchills och Attlees som i Blairs och i dagens London?
Känner jag igen attityderna från min egen barndom i Malmö? Nej! Kan jag trovärdigt peka på skillnader i
mentalitet, levnadsvillkor, drömmar och verklighet mellan kolutkörare i London
och kolutkörare i Malmö? Återigen: nej! Måste en fotograf vilja något annat än
att endast reflektera verkligheten i den miljö, tid och position där han
befinner sig? Som han är en del av, som åskådare och medverkande. Knappast. Jo,
men…, möjligen, kanske ändå. Franks vyer från nittonhundrafemtiotalets London
förmedlar ett lättbegripligt budskap: det finns fattiga och det finns rika. Etik
och estetik märks mer i fattigdomen än i överflödet av pengar, prylar och
acceptans. Fattigdom och stenhårda livsvillkor visar Frank in blanco, utan kommentarer,
utan att bli upprörd, utan att fördöma rikedomen, utan att glorifiera
fattigdomen. Just därför blir fotografierna slagkraftiga bilder som starkt
påverkar den som orkar tänka själv. Som inte blundar. Bilden med bankiren:
snabbt, utan att se sig om, med blicken bortom den skit han tvingas röra vid
med sina välputsade skor, hårdrullat paraply, skyndar han över gatan in i
finanskvarteren med de gedigna husfasaderna och tunga portarna, in mot
räddningen i det spartanskt möblerade kontoret, ett skrivbord och en svängstol,
ett dokumentskåp, en témugg, iskalla vindar genom dragiga fönster. Finns det
därutöver något, ännu mer lockande, som väntar honom bakom de slutna dörrarna? Portvakten, även han i hög hatt, handskar,
diskret, mycket muskler i den stabbiga kroppen, efter krigsslutet degraderad
till arbetslös pensionerad officer. Citymannens kläder, hatt och paraply är en
yrkesuniform, inget klassmärke, inget tecken på gott eller ont, just därför användbart
för att skapa anonymitet. Maktens uniforma säkerhet bakom lagstadgad
legitimitet och legalitet. Hög hatt,
som mannen på Franks fotografi, men
vanligare en billycock/gatpojkskuk: kuk är kanske det som dessa uniformsklädda
tjänstemän längtar efter och samtidigt är som allra mest rädda för, rubbar
självförtroendet, skapar rädsla för den behovets och sexualitetens dynamik som
citymannen och gatpojken, pojkhoran, har gemensamt. De attraheras av varandra
och kan inte vara utan varandra, i hotellsviten, i parkens buskage, på den
offentliga toaletten. Alltså, pojken på det andra fotografiet: även han klädd i
uniform, samma uniform som alla pojkar har när de inte bär skoluniform, svart
kavaj, svarta kortbyxor, knästrumpor, svarta skor, vit skjorta, uppknäppt i
halsen. Man anar den smala bröstkorgen, revbenen, de ihopdragna magmusklerna,
de seniga låren. Man kan inte undgå känna lukten av det otvättade, kletiga
håret, doften av mammans överkokta vitkål, som ätit sig in i hans hud:
Kainsmärken. Vad skiljer denna East-End-pojke från pojkarna i Mayfair? Vad
skiljer mig från honom? Ingenting mer än att Mayfairpojkens och mina kortbyxor
räcker ner över knäna och att den här pojken inte har möjlighet att duscha av
sig den feta Londonfogen, blandningen av dimman från Themsen och kolröken från
miljoner skorstenar. Ingenting skiljer honom från mig och jag darrar av rädsla
att tvingas leva det liv han lever… men samtidigt skulle jag vilja vara lika
fri som han. Okammad, skjortan skitig, kavajen sliten, byxorna pappans avlagda
avklippta långbyxor. Cigaretten finns där, i pojkens hand. Han har, jag svär,
ytterligare två eller fler cigaretter eller snarare cigarettfimpar, i fickan,
upplockade från gatan eller delar av en kunds betalning efter en avsugning. Vi,
jag och mina kamrater som under 1950- och 1960-talen bögade runt i London,
försökte efterlikna honom, han var autentisk. Hade vi varit i hans sociala
situation hade vi varit som han. Hade han varit i vår sociala situation hade
han varit som vi var. Han röker cigaretten med aristokratens nonchalans. Trots
att det är en halvrökt cigarett han plockat upp från parkstigen, slänger han
den efter ett par tre bloss. Snyggt. London är, faktiskt, inte vilken urbana stad
som helst. Och han, pojken, är Londonbo. Elegans. Egenvärde. Kroppsställningen
avvaktande men inte defensiv. Inget kryperi. Vad sysslar han med när han inte
ställer upp framför Franks och andra turisters kameror? Hjälper kanske
kolutköraren få upp säcken på ryggen. Eller springschas i hamnen eller på någon
av järnvägsstationerna. Eller mockar avfall på restaurangernas och hotellens
bakgårdar. Eller tigger. Eller bjuder ut sig, säljer vad som finns under de
avklippta byxorna – skicklig på avsugning. Och det är just det vi, alla vi som
är pojkar och män, det han och jag har mellan benen, ju större desto högre
pris, ja att våra nakna kroppar kan köpas, av oss alla kan säljas, för en sedel
eller för den egna tillfredsställelsen – ja, det är allt detta som skapar våra
snabbt förbiilande kamratskap. Jag vet vad han sysslar med, jag har inte sett
honom naken men vet exakt hur hans nakna kropp ser ut. Victoria Station. Pojken såg ut som pojken på
Franks bild. Hans blick var inte svår att möta. Hans ögon mötte mina och med
mina ögon svarade jag honom att vi var enochsamma pojke. Jag vet att han vet
att även jag bjuder ut mig till män. Han ser det intuitivt och han ser det i
mina ögon. Under hans taskiga kläder och under min eleganta kostym finns samma
nakenhet, samma åtrå, men vi tar inte steget att älska med varandra. Hans leende,
inte hånfullt, snarare ironiskt eller överseende, jag vet inte vilket, var inte
avvisande. Utsökta kläder, två resväskor och en ryggsäck var det enda som
skilde oss åt. Han raggade upp män på stationen och blev knullad inne på någon
av toaletterna. Eller följde med hem till män som var fascinerade av vackra
pojkkroppar. Vi som bodde i Mayfair eller hade kamrater som bodde där eller i
andra likvärdiga stadsdelar brukade ta oss in till saunabaden på The Dorchester
och Park Lane Hotel bakvägen för att ha sex med äldre män och med ungdomar i
vår egen ålder från de mest exotiska länder. För våra vänner från buskarna i
Hyde Park var The Dorchester en omöjlighet, en absurditet, tyvärr. Som ett
pistolskott genom hjärnan kommer just nu minnena till mig av den äldre mannen,
det feminina justitierådet med de vita mjuka små händerna, som jag vid besöken
hos mamma under skolloven brukade besöka på Hotell X i Malmö - han smekte mig,
drömmande och varsamt och tittade på mig när jag klädde av mig naken framför
honom. Tog varsamt om kuken, kysste den. I denna position till våra älskare var
pojkhoran på Victoria Station och jag och mina vänner absolut jämbördiga.
Skulle jag komma fram till min destinationsort,
eller? Traumat förföljer mig än idag, nästan sjuttio år senare. Ingen följde mig
på resan och ingen mötte mig (ja, jag vet att det var ett misstag, ett
missförstånd…), men då, där i folkvimlet. Jag hade läst Dickens och kunde se
klart framför mig vad jag anade väntade mig – att bli haffad av förbrytare och
tillbringa resten av mitt liv i eastendslummen – eller, alternativt, bli såld
som slav till Arabien… När jag ser Franks fotografier med gatpojken; när jag
vaknar under natten efter att ha drömt drömmar om denna ankomst, blir jag het
och svettig och jag inser att jag redan då var och förblev under många år en
pojke och ung man som horade runt överallt där jag kunde visa mig naken för män
och kvinnor och ibland spela rollen som piskare eller piskad... Idag ser jag på
Lena Mattssons porträtt av mig (från 2013) och ser då ej endast ett utmärkt
porträtt av en skicklig konstnär. För mig är det svårt avgöra om Lena Mattsson
porträtterat en pojke i tolvårsåldern eller en ung man runt de tjugo.
Över/genom tidsåldrarna/decennierna känner jag igen dragen hos mig själv idag,
snart åttio år. Huvudets form, läpparna, ögonen, öronen, näsan, bröstkorgen,
höfterna, hållningen, den mjuka kroppen, kuken.
Har Mattsson följt mig –
skuggat mig - under alla dessa decennier. Allt är så välbekant för mig så jag
är övertygad om att jag kan krypa in i porträttet och bli en levande
del av det. Det är så rörande uppenbart att pojken är blyg och väluppfostrad.
(Oh, så söt han är, sååååå blyg, så smal, så liten… så stor…) Han vänder bort
huvudet, kanske förskräckt över vad han anar skall ske när pojken/mannen som
står framför honom, i parken, i hotellrummet, kräver att bli avsugen och
knullad. Blyg men samtidigt totalt fascinerad av spänningen i att klä av sig
naken och bjuda ut sig, vilket på ett ögonblick förvandlar honom från att vara
jagad till att bli jägare. Hans tveksamhet är som bortblåst, uppfostran och
rädsla har förvandlats till attack – han blir den som är på jakt efter pojkar
och män. Han är fräck och utmanande. Den mjuka kroppen döljer muskler. Han har
livremmen i handen. Hans blyghet är bortblåst med parkens alla vindar och
dofter. Lena Mattssons porträtt lär mig se mig själv som en stark människa. Jag
förvandlas och blir kanske mitt sanna Jag.
+ + +
(ur en kommande bok om små pojkars verkligheter…)
Bilaga : ...citat från T.S.Eliots "De knepiga katternas bok", Bonniers 1949.
+ + +
Robert Frank, född 1924 i Zürich, sedan 1940-talet mestadels bosatt i USA, besökte London 1951-1952 och tog då en svit fotografier, däribland dessa två. Skälet till Londonvistelsen var att hälsa på Bill Brandt vars dokumentära fotografier han gillade. Franks Londonbilder är likvärdiga med Brassaïs fotografier från Paris nätter (1933) och André Kertész' fotografier från Paris under dagtid (1945). Alla tre: samma objektivitet som tvingar betraktaren till subjektivitet.
Bilaga : ...citat från T.S.Eliots "De knepiga katternas bok", Bonniers 1949.
+ + +
Robert Frank, född 1924 i Zürich, sedan 1940-talet mestadels bosatt i USA, besökte London 1951-1952 och tog då en svit fotografier, däribland dessa två. Skälet till Londonvistelsen var att hälsa på Bill Brandt vars dokumentära fotografier han gillade. Franks Londonbilder är likvärdiga med Brassaïs fotografier från Paris nätter (1933) och André Kertész' fotografier från Paris under dagtid (1945). Alla tre: samma objektivitet som tvingar betraktaren till subjektivitet.
Robert Frank London / Wales
With an introduction by Philip Brookman
Hardcover with dust jacket, 128 pages, 20x24,5 cm
ISBN 3-908247-67-5
ISBN 3-908247-67-5
Scalo
Verlag, Zürich 2003
No comments:
Post a Comment