bo i. cavefors : valpen och de stora ödlorna...

 

 

Bo I. Cavefors

VALPEN OCH DE STORA ÖDLORNA

 

På den stora Bokmässan i Göteborg 2003 förvånas Valpen över att de stora ödlorna fortfarande dominerar marknaden, visserligen med hjälp av några nyfödda ödlor, som Piratförlaget.

Sedan 1960- och 1970-talen har några av de gamla ödlorna av ålderdomssvaghet ingått en märklig form av pensionärssamboende, tex Norstedts med Prisma och Rabén&Sjögren. Den största ödlan har blivit minst sagt voluminös. Valpen konstaterar att de gamla förlagen med sina bokförläggare förvandlats till ordproducenter med verkställande direktörer. Bokförläggare som vet att de ger ut böcker och som är medvetna om vilka böcker de ger ut finns numera endast i de små och mindre bokstånden, på Bokmässan ofta placerade i periferin av marknadstorget; det var Ellerström och Ejeby och Pequod och Hammarström och Nya Doxa och… Och Valpen konstaterar att åtskilliga av dessa förlag som existerar vid sidan av de stora ödlorna icke ens fanns med på den stora Bokmässan, som Bakhåll och Hägglund och Firework Edition och Korpen och… Och Valpen frågade sig om man verkligen kan hävda att den stora Bokmässan speglar den svenska bokmarknaden när en viktig del av utgivningen överhuvudtaget inte presenteras där. Och Valpen frågade sig varför inte ett tiotal av de mindre och små förlagen slår sig ihop och presenterar sina utgivningar på ett och samma ställe för att på så sätt bjuda de stora ödlorna på besk medicin, eftersom i så fall det skulle vara tydligt också för kulturpolitiker och kulturministrar att det är dessa mindre ödlor som totalt sett står för merparten av den litteratur som gör ett land till kulturland.

Och Valpen lyssnade på Jan Guillou som pratade varmt för sin bok om Ondskan, om mobbning, om hans egna erfarenheter av mobbning på en internatskola i mellansverige och Valpen såg framför sig mobbningsoffer han mött på en annan internatskola, i södra delen av det skogrika landet, och insåg att de som mobbas i skolorna kanske har något gemensamt, en feminin utstrålning, ett behov av att hävda sig utan att kunna hävda sig just därför att de saknar manlighet. Och Valpen trodde sig ana att Guillou fortfarande försvarar sin heder, fortfarande söker revansch. Fortfarande känner sig i underläge. Varför? När Valpen på Bokmässan för första gången ser Guillou livs levande känner han ömhet för den oklippte agitatorn med alltför säckiga byxor. Det är så uppenbart att han fortfarande är rädd för att bli mobbad och Valpen undrar: varför, varför sadlar han inte om till vonobenattityd och sarkasm och slappnar av. Det är mycket effektiva vapen. Valpen blev också mobbad  -  inte av kamrater utan, otroligt nog, av den i norra Skåne i södra Sverige belägna internatskolans rektor, som i matsalen, inför elever och lärare, ironiserade över att Valpen prenumererade på Svenska Dagbladet (rektors och hela skolans husorgan var den frireligiösa Svenska Morgonbladet) för att varje dag läsa Kar de Mummas kåseri, över att hans mamma hade ringt och frågat hur han hade det, och mycket annat. När rektor lyfte upp SvD och sa att så har vi ett kåseri av KdM till Valpen, och det upprepades vecka efter vecka, förvandlades det egentligen oskyldiga skämtet till fars och blodig ironi, som automatiskt till att börja med utlöste småskratt, men så småningom endast generade skratt. Kanske var det detta som gjorde att Valpen började försvara de elever som mobbades av andra elever, och att han, postumt, sedan han lämnat skolan efter att har varit där i drygt två terminer, fick ett stipendium som "god kamrat på elevhemmet". Kanske hade rektor börjat lida eftertankens kranka blekhet sedan Valpen lyfts upp ur den frireligiöst Missionsförbundande sumpmarken och flyttats till Storbritannien, till en internatskola och en miljö som i alla avseenden var helt annorlunda. Tack för det.

Att leva på internatskola är dock icke okomplicerat och kräver en del speciella sociala egenskaper, men livet på en internatskola som gör skäl för namnet, ger också möjligheter att komma ifrån vad som kan vara och verka hämmande och förtvinande på pojkar som tvingas bo kvar med föräldrar och syskon och som är hänvisade till ordinarie skolor på hemorten, där det är samma rutin att gå till lektionerna i skolan som att senare i livet gå till vilket vanligt arbete som helst. Valpen lärde sig snabbt att trivas med detta internatskolkollektiv (som fortsatte med värnpliktens kollektiv, totalt tio år), de fasta rutinerna, drygt femhundra kamrater och ett hundratal lärare, friheten att i detta kollektiv utvecklas som individ, tryggheten, att dela glädje och sorger med rumskamrater, de stora byggnaderna, parkerna, boxningen, fäktandet, att skriva, spela teater, vandringarna, gemenskapen, kärleken, stentrapporna, plötsligt blev det roligt att lära sig språk och historia och annat nyttigt (dock ej matematik), de långa korridorerna med ljusa snidade paneler, handskeppsklockan som väckte kvartifem på morgonen när kamrater eller han själv rusade genom korridorerna för väckning, möjligheten till absolut ro och ensamhet och studielugn och möjligheten till evig samvaro och substantiella upplevelser av att Gud faktiskt finns.

+ + +

Under 1970-talet började debatterna om bokmarknaden, om fasta bokpriser eller ej, om kommissionssystem eller ej, om statligt litteraturstöd, om tidskriftsstöd, om Nationalencyklopedien, om statliga garantier för utgivning av Strindbergs samlade skrifter, förhandlingar mellan förläggare och författare om nya förlagsavtal, osv osv osv. Det var ett liv och ett kiv, men ganska roligt tyckte Valpen som kastade sig in striderna med friskt mod. Framför allt debatten kring ett statligt Massmarknadsförlag engagerade Valpen under sjuttiotalet. Han skrev också en längre och provocerande artikel  -  där han efterlyste ett statligt skolboksförlag  -  i Aftonbladet. När det började hetta till flyttades polemiken över till Malmö varifrån också de konstruktivaste idéerna kom via Arbetet och dess kulturredaktör, Levi Svenningsson, som Valpen hade ett utomordentligt fint samarbete med. På andra sidan fanns Nils Gunnar Nilsson i SDS, som drev en något förvirrande nyliberal linje, som dessvärre i mångt och mycket kom att förverkligas, trots att riksdags- och regeringsbeslut borde lett till att bokmarknaden skulle kunna fungera kvalitativt även efter införandet av fria bokpriser, litteraturstöd, osv. Resultatet av den kulturpolitik som bedrivits under de senaste trettio åren är att det inte blivit några resultat alls inom litteratursektorn. Än mindre någon litteraturkulturpolitik värd namnet. Flertalet litteraturstödskronor hamnar fortfarande hos Bonniers som kaffepengar trots att de istället borde åstadkomma mycken glädje som, tex, distributionsstöd till de ovan nämna små och medelstora ödlor vars utgivningar man får leta efter förgäves även i boklådor som finns på samma eller närliggande orter som förlagen Tips: gå in i Akademibokhandeln (f.d. Gleerupska Universitetsbokhandeln) i Lund och se hur många titlar man har av Ellerströms, Bakhålls, Symposions och Pequods utgivningar.

+ + +

Artikeln tidigare publicerad i skribentens bok Kulturopium, utgiven på Johan Hammarströms Förlag, Umeå 2004.