cavefors om ernst jünger : arbetaren i maktens skuggor och dagrar...

 

Bo I. Cavefors

ARBETAREN I MAKTENS SKUGGOR OCH DAGRAR

2 böcker, av och om Ernst Jünger

 

Böcker:

Ernst Jünger  Die Schere. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1990

Martin Meyer  Ernst Jünger. Carl Hanser Verlag, München 1990

 

Ernst Jünger upplevde två världskrig, Wilhelm II-riket, Weimarrepubliken, Hitlerdiktaturen, det tudelade efterkristyskland och ett återförenat och formellt demokratiskt Tyskland.

 

Ernst Jünger, smädad och beundrad, den sista av de stora tyska filosoferande nittonhundratalsepikerna, som Thomas Mann och Hermann Hesse kritisk Nietzschelärjunge. I böckerna In Stahlgewittern, Feuer und Blut och Die totale Mobilmachung chockerar han borgerskapet och utmanar vänsterradikalerna.  Man kallar honom ”konservativ anarkist” och hans inflytande berör så skilda personligheter som Jorge Luis Borges, Friedrich Dürrenmatt. Alberto Moravia och François Mitterand.

 

Själv ansåg Jünger att den 1932 utgivna Der Arbeiter var hans viktigaste bok. När det nationalsocialistiska maktövertagandet står för dörren analyserar Jünger hur maktstaten med teknikens hjälp dödar medborgarnas humanism. Boken är en storslagen antiutopi, en dialektisk upplysningsskrift om hur humanitet förvandlas till våld och bestialitet. Friedrich Nietzsche, Oswald Spengler och Jünger har en vision av framtidens samhälle som förgård till apokalypsen, de fascineras av dödsögonblickets gränsöverskridande. Vad som därefter kan tänkas ske, efter återuppståndelsen, utopins förverkligande, beskriver Jünger i böckerna Auf dem Marmorklippen (1939) och i fredsappellen Der Friede, tänkt som de mot Hitler revolterande officerarnas programförklaring men efter det misslyckade 30-juliattentatet inte publicerat förrän 1945.

 

Krigare, arbetare, smärta och död är nyckelord till Jüngers filosofi och författarskap. I Fellinis samhällskritiska filmer återskapas i bilder Jüngers tema om den europeiska nihilismen sådan han beskriver den i böckerna Der Kampf als inneres Erlebnis (1922) och Über die Linie (1950), för att sedan i romanen Eumeswil (1977) med ”anarken” som språkrör låta analysera människor och samhällen. Anarken menar att tillfälligheter och lycka är bannlysta fenomen i den moderna värld där allt efter ”tekniska modellers samverkan” uppfyller på förhand uppställda ”planer”. I sådana icke-humanistiska samhällen blir frågan om övergången från liv till död ett tabubelagt ämne och befrielse, från tyrannen och från livet under tyrannen, kan, som Jünger skriver redan 1934 i Über den Schmerz, endast ske genom smärta.  Jünger anpassar tyska romantikers politiska teologi till sekulariserade icke-konfessionella samhällen. Endast i drömmens rike, på livets bakgård triumferar det tänkbara över det pålitliga, saxens klingor öppnas och förblir åtskilda. Jüngers facit i boken Die Schere är att när saxen slår igen försvinner utopin som verklighet.

 

Jüngers historiefilosofiska bild av arbetaren i Der Arbeiter som en “gestalt” av muskler och järn har i Die Schere intagit blygsammare position som en av många medspelande figurer i förra århundradets våldsamma spegelkabinett. Den då nittiofemårige Jünger såg människan som såge han henne från andra sidan dödsögonblicket. Apokalypsen var överstånden. Varat hade efter gränsöverskridandet andra kvaliteter.

 

Genomgående tema i den schweiziske litteraturforskaren Martin Meyers biografi Ernst Jünger är Jüngers trohet mot ideal. Meyer, född 1951 och bland annat kulturredaktör vid Neue Zürcher Zeitung, placerar Jüngers verk i spänningsfältet mellan upplysningstidens aparta filosofier och vår tids politiska och humanistiska varningsmärken och menar att först nu börjar man skönja Jüngers inflytande på samtiden, att han för framtiden i sitt författarskap  knyter samman trådarna från Walter Benjamin, Ernst Bloch, Sigmund Freud, Franz Kafka, Carl Schmitt, Oswald Spengler och Martin Heidegger. Med sin estetik överbryggar Jünger klyftan som skiljer människan från samhället. Hs romantikern Jünger handlar det inte endast om konstnärens frihet utan om människan, ”arbetarens”, suveränitet då tidssmärtan, statens totalitära anspråk, hotar henne, då knivens egg snuddar strupen, då saxen hotar slå igen, då, enligt marskalken Foch, den slagna armén blir ”coiffiert”.

 

I ett enkätsvar till Svenska Dagbladet 1915 skriver Hugo von Hofmannsthal att kriget och kulturvandalismen är händelser av ”gigantiska mått”, att han ser slutet på en epok. När undergångsspecialisten Spengler några år senare tar upp samma tema förankrar han apokalypsen i tendenser från tiden före 1914, dekadansen och dandyismen. Till det suggestiva med undergång hör att den bjuder på ETT slut, att efter återuppståndelsen formas nya kraftfält som förbereder en ny apokalyps. Jünger mediterar i detta vida perspektiv och hans erfarenheter sträcker sig alltifrån ungdomens afrikanska äventyr och första världskrigets soldatupplevelser till ålderdomens anarkiska klarsyn. ”Arbetaren” är genomgående tema; soldaten mytiseras till arbetare och återuppstår som anark. Medan hos Karl Marx’ och Mussolinis lärofader Georges Sorel arbetaren är världssamvetets hemliga subjekt ser Jünger ”arbetaren” som framtidens vägröjare, den ende som härdar ut under oordnade förhållanden. Arbetaren är spjutspetsen och en variant av Nietzsches övermänniska. ”Arbete” är atomens svängning och kraften som sätter stjärnor och solsystem i rörelse. ”Arbete” är mer än arbete och Jünger knyter an till det preussiska pliktbegrepp samtidigt som han menar att just detta är det enda som är värt att bevara av preusseriet. ”Arbetaren” bryter gamla band och formulerar nya frihetsnormer i en tid och under omständigheter som formar en ny aristokrati. Jüngers aggressiva historiefilosofi ger utrymme för ”vilja till makt”; arbetaren blir ”härskare” efter en kedja av krig och inbördeskrig.

 

Boken Der Arbeiter skrivs efter författarens bittra erfarenheter av första världskrigets utdragna skyttegravskrig och slagfältens masslakter. De urgamla europeiska folkrättsbegreppen smulas sönder under fredsförhandlingarna i Versailles. Rättshistorikern Carl Schmitt behandlar akademiskt teoretisk samma tema i Der Nomos der Erde im Völkerrecht des Jus Publicum Europaeum (1950): hur kan folkrätten försvaras och hävdas under moderna krig som mobiliserar samhällets alla resurser, där den totala krigföringen i lika hög grad berör civilbefolkningen som soldaterna. Jünger talar om ”Arbeits-Mobilmachung” och påpekar att under kriget 1914-1918 är det första gången arbetarklassen skriver världshistoria, att ”borgerskapets krigsmakt avlöses av arbetare”, att Tyskland förlorar kriget därför att statsmakten inte förmår hos arbetarna ingjuta tillräckligt med ”gewaltige Energie”. Krig kan endast vinnas och samhället förändras och förbättras om arbetet tillföres DYNAMISKA kvaliteter. Jünger menar att detta sker om arbetet och arbetaren ”stiliseras”, om arbetarens arbete ”heroiseras”.

 

Erich Ludendorff skriver i Der Totale Krieg om krigshandlingen som förnyande kraft. Jünger instämmer och exemplifierar med att han som ung frontsoldat gör sina väsentligaste livserfarenheter och börjar ana vad som finns bakom dödsmuren. I sin filosofi stiliserar Jünger den problematiska soldatromantiken och kommer fram till lösenordet ”arbetare”. Genom arbetet relateras människan inte endast till naturen utan även till historien, den skrivna och den oskrivna. Tidigare än vännen Carl Schmitt, som 1943 uppmanar honom att läsa Alexis de Tocqueville och Juan Donoso Cortés, uppmärksammar Jünger att i den totalitära staten är medborgaren inte endast ”bra” eller ”dålig” utan framför allt ett icke-humanistiskt objekt, ideologiskt manipulerbart. I teorierna om ”Waldgang”, om skogsmannen, erbjuder Jünger en utväg för människan som vill bevara friheten och som är beredd att radikalt ta avstånd från statsmaktens maktanspråk över individen. Anarken definierar friheten genom motstånd. Skogen skyddar friheten och skogsmannen avlöser arbetaren, kollektivet ersättes av ”ny ensamhet”. Arbetaren förändrar världen, skogsmannen, anarken överlever i världen.

 

Ernst Jünger är en lysande stilist och en av figurerna i trollkretsen kring Doktor Faustus. Det är lätt att förhäxas av författarens teorier, det stegrar det hemlighetsfulla hos honom. Man tvingas läsa honom på nytt utifrån nya förutsättningar allteftersom historien flyter fram över decennierna och schackspelets pjäser flyttas. Filosofiskt logiskt entydigt klipper Ernst Jüngers slipade sax sönder maktens skuggor och dagrar.

 

+

 

Artikeln tidigare publicerad i Svensk Tidskrift, nr. 8-9/1990 samt i tidningen Kulturen 9 november 2006.

 

+

 

 

 

 

ars erotica : phallus...

+

se gud . kartusianmunkar beskriver kontemplationens väg...

SE GUD!

Kartusianmunkar beskriver kontemplationens väg
- samt 16 dikter av En Kartusian

I översättning och tolkning av Bo I. Cavefors

160x120 mm. 126 s. Hammarströms Bokförlag, Umeå 2004

Första upplagan. Senare upplaga utgiven på samma förlag


+

+

ars erotica - cavefors : sadomasochism (3)

cavefors : erotik - en väg till Gud...

 

Bo I. Cavefors

EROTIK – EN VÄG TILL GUD

"Till Dig, / därför att jag älskar Dig. / Ibland är Du en främling för mig / eftersom Du är så annorlunda… - - - idag var jag mycket lycklig och helt uppfylld av Dig. Jag tog en lång promenad och njöt av Guds skapelse; fåglarna sjöng för mig, blommorna skänkte mig sin doft och vattnets musik klingande i mina öron. Överallt fanns Du och Dina klara, djupa och genomskådande ögon följde mig”.

Så skriver, i vår tid, en ung klosterbroder till sin älskade Marie. Citat är hämtat ur Liebesbriefe hinter Klostermauern. Zeugnisse geistlicher Freundschaft (Herder Verlag, Freiburg 1990), en underbar och förvånansvärt frimodig bok om kärlek inom klostermurar. Antologin är sammanställd och försedd med kommentarer av teologen Sabine B. Spitzley (född 1960) och den argentinske dominikanpatern Andrés E. Bejas.

Katolska Kyrkans Kärlekspar är otaliga. Kärleksbrev och kärleksrelationer bakom klostermurar ingen sällsynthet. Varför skulle det vara det? Varför skulle en heterosexuell eller homosexuell relation bakom klostermurar vara något otänkbart? Den kan vara erotisk eller platonisk. Den kan vara intellektuell och andlig. Den kan självklart även vara erotisk och kroppsligt sexuell.

Spitzley/Bejas urval är utmärkt trots att några av Kyrkans mest välbekanta kärlekspar inte finns med, som den helige Franciskus av Assisi och den heliga Clara, helt enkelt därför att det inte finns någon bevarad brevväxling mellan dem. Men tyvärr finns i denna bok ej heller utdrag ur Charles de Foucaults brev till Madame de Bondy eller ur Pierre Teilhard de Chardins brev till Marquerite Teilhard-Chambon. Tråkigt nog eftersom just dessa brevväxlingar ofta klart indikerar en ren och oförfalskad, men sublimerad, sexuell åtrå. Tyvärr domineras urvalet av dominikansk kärleksbrevväxling, förmodligen därför att Spitzley, med Bejas hjälp och kontakter och diskretion, bjudits in att ta del av kärlekslivet bland dominikaner. Trotts en viss ensidighet är volymens urval acceptabelt och ger god överblick över genren (sällan för att inte säga aldrig aktualiserad inom den litteraturhistoriska forskningen) alltifrån de kärleksbrev Andaló fick från dominikanern Jordan av Sachsen till brevväxlingen mellan Thérèse av Lisieux och Cèline Martin. I volymen finns även goda prov på skämtsamma Teresa av Ávilas goda råd till den uppenbart hett älskade och, inte minst, älskande Jerónimo Gracián. Dock: i det av Spitzley/Bejas levererade urvalet är kanske breven, skrivna av lustans brännande låga, mellan den kastrerade Abaelard och den superlärda Heloise (se illustrationen), de mest intressanta.

Flertalet av tvåtusen års katolsk kyrkohistorias kärleksbrev offentliggörs (om de överhuvudtaget offentliggörs) med anonym avsändare och med anonym mottagare. För att bevara kyrkofriden, möjligen. Cicterciensernas kärleksbrev under 1100-talet är ett undantag från denna mer eller mindre från högre ort accepterade regel.

Cictercienserordens grundare och över allt överskuggande mystiker och kyrkopolitiker är Bernhard av Clairvaux: hans brevväxling med grevinnan Ermengard av Bretagne bör finnas i varje antologi som handlar om kärlek eftersom de ger en mycket god bild, ger oss en verklighetsuppfattning om den medeltidens kärleksspiritualitet vars mål är att nå Gud. ”Om Du kunde läsa vad Gud av kärlek till Dig med sitt finger skrivit i mitt hjärta”, skriver Bernhard till Ermengard. I hjärtat är känslorna i fullt uppror, kärleken till Gud, självklart, kärleken till Ermengard, självklar trots att den uppenbart ej endast handlar om själarnas gemenskap, spiritualitet och ett eventuellt möte bortom döden, utan också om kroppslig längtan och åtrå. Bernhards brev är cictersiensernas Höga Visa om amour. För cictersienserna är andlig kunskap och den spirituella vägen oupplösligt förbunden med kärlek. Vem har sagt att den endast bör handla om Platons uppfattning om kärlek? Vem förbjuder annan kärlek än den sublimerade ensamhetens kärlek?

Med kärlek och genom vänskap närmar sig människan Gud. Kärlek och vänskap är inte beroende av varken tid eller rum, den överlever varje skilsmässa, varje avskedstagande och eventuellt utebliven sexuell praxis innebär inte att den sexuella handlingen deklasseras till andrahandsvärde. Kärleken och kärleken i vänskap hör till människans natur: genom eros öppnas språket till Gud. Samlaget, i vilken form det än sker, kan samtidigt vara förening med Gud.

Bernhard av Clairvaux var en lidelsefull kyrkopolitiker (inte minst vad gällde acceptans av de masochistiska och av önskade och/eller tvingande skäl homoerotiskt präglade korstågen), radikal, intensiv och kontemplativ, en oegennyttig mystiker, oförsonlig i kampen mot dumhet och okunnighet (såg han islam som höjden av dumhet och okunnighet? Var avsikten med korstågen i själva verket inte att starta ett tusenårigt religionskrig utan ett försök att med goda argument tala de obstinata till sans och måtta?). I praktiskt taget allt Bernhard av Clairvaux skrev visade han bildning, sensibilitet, kärlek och poetisk begåvning.

Den erotiska dimensionen av människans Vara är, menar man inom cisterciansk kärleksteologi, en av flera möjligheter att nå fram till Gud, att finna ett tilltal. Ett lustfyllt ögonblick, ett glödande hjärta, det brinnande ordet, handlingen, kyssen, skall inte leda till ångest och skam utan ses som positiva och nödvändiga uttryck för människans sexualitet, skapad av Gud. Att bekännare till olika trosriktningar inom judendom, kristendom och islam av skilda skäl omtolkat Guds skapelse och Guds vilja med sin skapelse, kan knappast lastas Gud.

Klostersystrar och klosterbröder som ägnar sina krafter, sitt liv, åt Gud, måste övervinna påtvingad ängslan för erotik och sexualitet för att finna en av de vägar som närmar henne/honom till förening med Gud genom kärleken till/vänskapen med människor. Eros blir då inte något negativt och en motpol till människans sexualitet utan en tillgång. Kristna mystiker av äldre datum använder ofta erotiska bilder och ett bildspråk fyllt av antydningar, symboler och kristallklara visioner för att beskriva relationerna mellan Gud och människor. Kanske framför allt cisterciensernas maskulina kärleksmystik hämtar från Höga Visan erotiska bilder där föreningen mellan Guds ande och människans själ börjar med lek och dans för att befria människan från all världens synd samtidigt som han/hon kastar av sig kläderna, lägger sig naken i kärleksbädden för att invänta den gudomlige kärlekspartnern.

Kanske kan problemet med nya ordenskallelser lösas om Kyrkan återgår till att inte rädas för att även bakom klostermurar se sexualitet, eros, som en av vägarna till Gud.

 +

Foto: Katy Delacoer.

+

Artikeln finns även i min bok ROSOR OCH RIS
(Hammarströms förlag, Umeå 2007.

 

 

 

cavefors : europa ett asiatiskt randområde?



Första omslagsförslaget.







































Bo I. Cavefors

EUROPA ETT ASIATISKT RANDOMRÅDE?

Geografiskt är Europa ett asiatiskt randområde, en kontinent präglad av starka spänningar mellan bysantinskt och över södra delen av detta euro-asiatiska flarn och att den hellenistiska Medelhavskulturen råder i sydost.

 

Kristendomens och islams källor finner man i judisk religion men kanske framför allt i den grekisk-hellenistiska filosofin och naturvetenskapen, men islam och Europa har skilda förhållningssätt till detta gemensamma ursprung. Till skillnad från islam erkänner Europa Jerusalem och Aten som de platser varifrån vetskapen om det gudomliga och vetskapen om det fattbara, kommer. Historiskt och kulturellt kan detta kallas för ”romarnas väg”.

 

Så menar i vart fall Sorbonneprofessorn Rémi Brague, katolik, specialist på Platon, Aristoteles och medeltidens filosofi, i en bok med titeln Europé, la voie romaine (Criterion, Paris 1992).

 

Att vandra i romarnas fotspår är en sak. Något annat är att romarna själva inte bidragit till världsutvecklingen med mycket mer än en dos statskonst (Vatikanstaten), en dos militärvetenskap (Florens) och en dos rättsvetenskap (Bologna). Romarnas väsentligaste insats ligger på ett annat plan, nämligen i att man accepterade den grekiska kulturen som överlägsen sin egen och därmed tog som sin uppgift att förmedla den också till andra folk, till barbarerna norr om alperna. Detta innebär att man samtidigt degraderade den judiska kulturen och kulten till geografiskt begränsade bysamhällens tro på svårbevisbara uppenbarelser och föreställningar om metafysik.

 

”Romarnas princip” (Brague), är att erkänna att man i grund och botten inte själv har så mycket att komma med och därför är tacksam att kunna integrera andra kulturer, framför allt den grekiska men även den judiska kulturen och hedningarnas kultur, i sin egen och sedan föra blandningen vidare till folk som i sin tur förser de romerska kulturförmedlarna med nya ingredienser. Välbekant: arabernas systematiska översättningsverksamhet under århundradet mellan 830 till 950, då man översatte merparten tillgängliga grekiska texter dels direkt från grekiska, dels via syriska, persiska och diverse indiska språk. Utan dessa arabiska översättningar – utförda av kristna syrier – vore den europeiska medeltiden, då vetenskap, filosofi och konst blommade med hundra blommor, minst sagt, fattig.

 

Skillnaden mellan européer och araber är hur man använder sig av detta grekiska arvegods. Generellt insåg och ansåg muslimer att innehållet är det viktiga medan romarna koncentrerade sig på den litterära formen, att det man med egna författares hjälp – bl.a. Cicero – försökte efterlikna, stod i språklig kontinuitet med antiken. Utan språk inget folk, ingen kultur, ingen framtid.

 

Kärnfrågan lyder: Är Europa ”romerskt” i dag? Kan Europa fortfarande tillgodogöra sig inflytelser utifrån och i så fall: på egna eller andras villkor? Är tendensen inte snarare att man är sig själv nog? Ser sig inte dagens européer – i stället för att vara ”romare” – som lärare? Inte endast när det gäller att lära ut kunskaper om den antika grekiska kulturen utan också vad gäller att framstå som mönsterelever i ämnena etik och estetik. Menar man sig inte stå på minst lika hög nivå som de gamla grekerna?

 

Detta är i och för sig förståeligt och acceptabelt om man inte samtidigt slänger de humanistiska studierna överbord och därmed insikten om vad som är förebild och vad som, i bästa fall, är kultiverat barbari.

 

Det karolinska Europas arvtagare skrev 1957 under det Romfördrag som resulterade i EG och som slutade i EU.  Har man därmed nått Målet som vidgar livets möjligheter, eller närmar vi oss apokalypsen? Är det verkligen möjligt att skapa endräkt mellan det ”latinska” Europa, Skandinavien och de brittiska öarna, mellan katolicism, lutherism, calvinism och det bysantinska Östeuropa? Känner sig inte engelsmän och holländare starkare knutna till USA och Kanada än till Portugal och Serbien?

 

Kan i denna den europeiska kontinentens ödesstund de gamla grekerna komma med goda råd? Greker och i viss mån judendom som de verkliga inspiratörerna till tankar om människans Vara, om moral och etik och mystik, innan det hela sammanfattades av skribenterna till Nya Testamentet? Har vi européer inte själva under de senaste tvåtusen åren skapat en poesi som i kvalitet väl mäter sig med deras? Och katolska kyrkans auktoritet? Möjligen är det den som fortfarande kan göra sig gällande även om få erkänner sitt beroende av den i en kultur som präglas av ”upplysning” och ”liberalism”.

 

+ + +


Artikeln publicerades som FÖRORD till min bok Rosor och Ris
(Hammarströms Förlag, Umeå 2007).

 

 

Förverkligat omslag.



Artiklarna i den här volymen av Svarta Fanor handlar om de i Förordet angivna aspekterna på möjligheterna till en pånyttfödelse av den antika och av den kristna kulturens
 öppenhet för tolerans och insikt.


+




 

ars erotica - cavefors : fellatio libertas (3)

+

 

 

cavefors : bön vid la storta

 

 

Bo I. Cavefors

 

 

Bön vid La Storta

 

 

Tag Herre,

     här i La Storta

     emot all min frihet,

     så som Du gav och tog emot den Helige Ignatius frihet.

Tag emot mitt minne, mitt förstånd och all min vilja,

     som jag lagt i den Helige Ignatius händer.

Tag Herre,

     vad jag äger och har.

Genom den Helige Ignatius

     har Du givit mig allt;

med honom som föredöme

     ger jag det åter till Dig, Herre.

Genom den Helige Ignatius, Herre, blir allt Ditt.

Genom honom ber jag Dig, Herre,

     att förfoga över mig enligt Din vilja.

Genom honom,

     ge mig Din kärlek

     så som han lärt mig känna den.

Ge mig Din nåd,

     evig, obegränsad.

Det är mig nog.

Amen.

 

 

. . .

 

 

Bön skriven vid ett besök i La Storta - för längesedan...

 

 

 

ars erotica - cavefors : narcissism (3)

+




ars erotica - cavefors : sadomasochism (2)

 

 

 

+

 

 

 

 

ars erotica - cavefors : sadomasochism (1)

+

ars erotica - cavefors : narcissism (2 b)