cavefors : försvunna pojkdrömmar

 

Bo I. Cavefors

 

FÖRSVUNNA POJKDRÖMMAR

 

 

Den som gitter leta sig in bland historiens mörkgröna blad, finner i pappkartonger fyllda med utsorterade pojkböcker, eller i oljelampans sken (nostalgikern), att skryt, rykten, myter och sagor, men även dolda sanningar, är den  verklighet vi lever med, långt bortom historieböckernas falska verklighetsbeskrivningar.

Förr i tiden, på den gamla, mer komplicerade tiden, för inte särskilt länge sedan, kanske för en sextio, åtttio år sedan, drömde pojkar, i alla fall jag, om att bli general, lokförare, spårvagnskonduktör (på linje 4 i Malmö), hjälte som störtade tyranner, eller upptäcktsresande. Pojkar, i alla fall jag, drömde dock ej endast om äventyr, vackra gevär, söta pojkar och hemliga coder, utan också, möjligen omedvetet, om att som genom ett simsalabim av trollkarlens blixtrande svarta stav (med vit knopp – mamma hade en sådan käpp, inköpt i Berlin på 1920-talet), få förmågan att utöva tre sorters makt, ja just makt, nämligen makt över tekniken i kamp mot havets stormar (de ilandflutna liken på stränderna i Skanör och Falsterbo återkom i drömmarna och gjorde nätterna oroliga), kampen mot präriebränder och kastvindar som fick indiankvinnorna att fly med nyfödda barn i famnen, samt existentiell makt över människor, tex över lärare och en storehalvbror som tyckte söndagsmatinéer inte var någonting för den som gick i första ring på Latinskolan. Jag älskade Zapata och Tarzan – det korpsvarta håret, bröstkorgen som hävde sig och bara blev bredare och bredare när han lyfte armarna för att med lianers hjälp kasta sig till nästa träd och nästa… höftskynket lyfte aldrig så jag kunde få bekräftat vad jag var förvissad om fanns därunder. Visst är det så tio/tolvåriga pojkar tänker och längtar.

 

Herrn Old Shatterhand. I presume! Med andra ord: makt över det okända, det oförglömliga ögonblicket och makt att inte förföras och behärskas av andras makt. Samtidigt öppen för att bli förförd och komma in i maktens trollerivärld.

 Innan televisionen fördärvade kvällarna och förvandlade ljuvligt nattsvarta kvällar med gaslyktor utanför fönstren och i parken buskarnas skuggor som blev till väntande iakttagande män, till blåflimrande helveten som brände välkomnande, läste pojkar böcker, lekte med leksakståg och byggde timmerhus (modellbygglådor) till amerikanska nybyggare på väg Västerut, ångade på med leksaksångmaskinen, ställde upp arméer med soldater gjutna av skilda material, men framför allt: läste böcker om äventyr som egentligen var andras äventyr men äventyr som genom läsningen förvandlades till egna upplevelser. Av inlevelse spändes kroppen till en stålbåge, det kliade i ollonet och hjärnan kokte av iver när Livingstone, Amundsen, Sven Hedin, Antoine de Saint-Exupéry, Sten Bergman och Heinrich Harrer berättade om Tibet, Afrika, om öknar och regnskogar, arktiska isvidder och prärier. För att inte glömma mötena med människoätande papauaner. För att inte glömma storyn om hur Rommel och Montgomery nästan krockade med härförarbilarna vid El Alamein – ett möte öga mot öga med fältkikarna som erotiskt kommunikationsmedel. Ingen kunde missta sig på det budskapet om männens verkliga värld. Märkligt, men allt detta var på något sätt mer levande än dagens visuella och färgrika tevebilder från liknande miljöer och platser. Söndertrasade lik på Bagdads gator försvinner snabbt ur minnet.

De stora järnvägstemplen, i Paris och Milano och London (Victoria Station), gav ifrån sig fräna och sjukt mjuka dofter av smörjolja och avskedstagande damers parfym, fräckt iakttagna av horpojkarna. Ångvisslor. Vinden svepte fram över perrongerna. Bromsgnissel. Men starkströmselektronik har ersatt ångan. Ingen general eller härförare rider nuförtiden med dragen sabel mot fienden. Ingen marskalk med samvete bakom mösskärmen leder idag sina trupper från öppen pansarvagn över norra Afrikas sanddynor. Inga indianhorder spränger sina hästar dödströtta på lång dags färd mot den röda aftonhimmel som skänker sina sista strålar över den oändliga steppen.

Med andra ord: äventyrens tid är förbi. Sedan ett drygt halvsekel. Att arbeta på arktiska forskningsstationer med tillgång till mobil och fax och dator, är föga ärorikt för den pojke som vill komma bortom vardagens mobil, fax och dator. Etnologer samlar kulturgeografiskt material via Internet. Giftpilarna har ersatts av Kalaschnikows. Äventyren har datoriserats och förvandlats till lönsam turistindustri. Äventyren finns i resebyråernas svindelkataloger. Att följa Kapten Nemo ned under vattenytan handlar inte längre om mod och att våga Äventyret; undervattenssafarin är en fråga om med rätt valuta välfyllt konto. Plastkort istället för sedlar. Herregud så oromantiskt. Obehagligt groteska är ”ensamseglarna” över Atlanten och Stilla Havet, som förlitar sig på avancerad teknologi, lyxkryssarnas kortvågsapparater, radarseende fadersgestalter och satellitnavigering.

Den som söker ensamhet och som ej vill vara nåbar, söker förgäves efter en skyddad plats. Telefonsvararen är endast ett surrogat. Alltför många kloster förvandlas i snabb takt till hotelliknande rörelser, för att överleva den nya tiden. Men den nya tiden är inte idag, den finns någonstans där borta, i framtiden.

Och: pojkdrömmarna? Sorry my sweety boy, darling, äventyret är stendött.

 

 

 

 

Ursprungsrtikeln publicerad i KvällsPosten den 31.3.1997. Här betydligt utökad.