Bo I.
Cavefors
ATT
SÅ OCH SKÖRDA MARKENS GRÖDA
Böcker:
Knut
Hamsun På igenvuxna stigar. Översättning av Einar Thermaenius. Bonniers
1996.
Knut
Hamsuns fantastiska förklaringspamflett På igenvuxna stigar, som gavs ut
efter landsförräderiprocessen och strax innan författaren fann det godtagbar
att äntligen dö, är ett av samtidens märkligaste dokument om mänsklig storhet.
I
Norge har det under efterkrigstiden ofta och lidelsefullt debatterats kring
Hamsuns "öde", om hans förmenta "landsförräderi". I samband
med Jan Troells film utifrån Hamsuns På igenvuxna stigar, publicerades
dels en ny upplaga av boken, samt Per
Olov Enquists Hamsun. En filmberättelse.
Saktmodig
men i själen obruten skildrar Hamsun i sitt livs sista bok Golgatavandringen
från gården Nørholm till mentalsjukhus, ålderdomshem och rättssal innan han kan
återvända till gården och förenas med hustrun Marie.
På
igenvuxna stigar är ingen tragisk
bok, utan det avklarnade förnuftets sammanfattning av ett liv präglat av
brinnande livsvilja, men förmörkat och komplicerat av andras turbulenta
politiska aktiviteter. Enquist talar i sin bok om "tragedin Hamsun".
Jag har svårt att se det så. Detta långa liv bestod dock i huvudsak - och vid
aftonsången - av framgångar, inte endast för Hamsun utan även för Norge, det
agrart ödsliga land han älskade. Det är självklart att en man som Hamsun, som i
Markens gröda talar om Isak som en man som är "som en klippa",
som är "ett med naturen", en natur där människor och natur inte
"bombarderar" varandra, inte "konkurrerar" utan "går
tillsammans" från "släkte till släkte" - det är "detta som
menas med det eviga livet" - att en sådan man också har den inre styrkan
att stå emot pöbelns rop på stening och segrarnas anklagelser för
landsförräderi.
Naturligtvis
var Hamsun ingen landsförrädare. Det var ej heller Ezra Pound eller
Louise-Ferdinand Céline. Om W.B.Yeats skrev Per -Johan
(Nilsson-)Wilhelmsson i en essä (Svarta Fanor, 12-13/1996), att
irländaren från det ensliga Thoor Ballyleemed "ett klart lysande intellekt
antecknar och undersöker den nya världsordning han ofrivilligt ingår i".
Detta gäller även för Pound när han skriver Sånger från Pisa och för
Hamsun när han skriver På igenvuxna stigar. Som Yeats formulerar Hamsun
en handlingsfilosofi och som Pound och Céline tar han konsekvenserna av sitt
handlande. Författare och verk är oskiljaktiga storheter. Även poeter tar,
frivilligt eller ofrivilligt, politiska risker.
Det
intressanta filosofiska och praktiskt-politiska spörsmålet blir då: vem är den
verklige förrädaren, åklagaren eller den åtalade? De författare, som Thomas
Mann, och andra intellektuella, som i sak och decennierna igenom står för samma
ideal som Pound, Céline och Hamsun, men som är tillräckligt flexibla för att i
tid upptäcka faran när idéerna missbrukas av andra, och snabbt räddar sig över
till segrarsidan, eller de konsekventa stoiker som inväntar apokalypsen, mer
eller mindre medvetet medvetna om att de, när krigets inferno slocknat, när de
överlevt ideologiernas skärseld och härdat ut i motståndarnas helveten, går
styrka och stärkta och renade ut ur eldprovet, med förnyad skaparkraft och, vad
viktigare är, med större kännedom om människorna och världen. Hamsun
konstaterar: "I min ålders höst var jag häktad. Nå, skulle det ske måste
det ske innan jag dog".
Detta
må kallas naivt. Det är, med säkerhet, heroiskt. Efter kriget, i väntan på
sinnesundersökning och rättegång, går Hamsun "och tittar" på stora
ekar, han "läser, driver omkring och lägger patiens".
Hamsuns
På igenvuxna stigar är en lysande bok, inte som
"försvarsskrift", därför att något "försvarstal" skänker
Hamsun inte sina fiender. Hamsun försvarar aldrig sitt agerande, hymnerna till
Hitler, förtroendet för Quisling, tron på ett förenat Nazieuropa där Norge
skulle ingå som en av de värdefullare juvelerna med sina fjäll och fjordar, med
sitt bondeblod och enkla kamratskap. Varför skulle han skämmas för denna
önskedröm därför att det visade sig att människor och politiska rörelser han inte
hade kontroll över, missbrukade drömmarna och förvandlade dem till mardrömmar.
Eller som Hamsun säger till domaren: om hundra år är vi alla glömda, då är
"till och med denna ärade rätt glömd, totalt glömd", ja, hela
"vårt öde är glömt".
Hamsun
menar sig vara tillräckligt gammal för att veta "vad som är rätt och
orätt". Ur denna patriarkala vetskap om gott och ont formas ljusa drömmar
och Hamsun tvivlar aldrig ett ögonblick på att när allt förgängligt är glömt
och dött, lever dessa drömmar vidare. Det är meningslöst att utifrån en så djup
förtröstan - ja, just förtröstan - på att människan och den nutidshistoria hon
skapar, är ett snabbt förbiilande ögonblick av strid och skönhet, av ondska och
kärlek, tala om landsförräderi. Det är inte det det handlar om.
"Och
jag har surrat min galosch med ena skosnöret", skriver Hamsun sommaren
1946, sedan han länge och väl funderat om han ska laga galoscherna då eller
vänta tills höstlöven faller. Hamsun var en praktisk man, sedan barndomen van
att hugga i. Hos honom finns ingen stugsittarromantik om författarens kall som
intellektuell guru. Förmodligen är det därför hans romaner andas samma
friskhet, samma grönska, vid varje omläsning. Det finns sålunda inga påtagliga
"fakta i tragedin Hamsun", som Enquist menar att det gör. Dessutom:
vad vet vi, egentligen, om den andra "Hamsun-tragedin", den livslånga
konflikten mellan författaren och hustrun, Marie? Trots klåfingriga
psykoanalytiker, trots djupsinniga litteraturteoretiker och trots långfingrade
sensationsjournal ister. Livsstriden
mellan makarna Hamsun lär oss att vi aldrig kan veta någonting om andra
människors djupa och sanna relationer. Det är denna gemenskap, ogenomtränglig
som djup mystik, som fascinerar Enquist när han rekapitulerar storyn Knut
Hamsun. Filmberättelsen tonar ut i att denna stormarnas och skeppsbrottens
kärlek övergår och slutar i avstillnad förståelse och ömhet. "Hon satte
sig vid hans sida. Han tog hennes hand. Så satt de en stund. Sedan sa han: Du
blev borta länge, Marie. På hela den tiden har jag inte haft andra att tala med
än Gud". Det låter patetiskt, men det är vackert.
Istället
för att i det oändliga älta "tragedin Hamsun" och tala om
"landsförrädaren Hamsun", bör fokus sättas på kärleksstoryn Hamsun,
ett av förra seklets stora dramer om hat och kärlek, om dominans och
underkastelse, om tvånget till frihet och om tvånget att härda ut, därför att
kärleken gärna regerar med piska och kyssar. Det är i det dramat vi finner Knut
Hamsun och hans Marie. Deras ömkliga hat och deras stora kärlek är inte
inskränkt och smusslande som hos Ibsen och Strindberg, utan storvulen, vacker
och förhäxande som den norska natur som fostrat dem båda.
Artikeln
först publicerad i KvällsPosten, 22.4.1996. I nedannämnda bok samt här, något aktualiserad.
Artikeln finns även i min bok GATPOJKAR OCH ANDRA PROMINENSER - Hammarströms Förlag Umeå 2006.
No comments:
Post a Comment