cavefors : europa ett asiatiskt randområde?



Första omslagsförslaget.







































Bo I. Cavefors

EUROPA ETT ASIATISKT RANDOMRÅDE?

Geografiskt är Europa ett asiatiskt randområde, en kontinent präglad av starka spänningar mellan bysantinskt och över södra delen av detta euro-asiatiska flarn och att den hellenistiska Medelhavskulturen råder i sydost.

 

Kristendomens och islams källor finner man i judisk religion men kanske framför allt i den grekisk-hellenistiska filosofin och naturvetenskapen, men islam och Europa har skilda förhållningssätt till detta gemensamma ursprung. Till skillnad från islam erkänner Europa Jerusalem och Aten som de platser varifrån vetskapen om det gudomliga och vetskapen om det fattbara, kommer. Historiskt och kulturellt kan detta kallas för ”romarnas väg”.

 

Så menar i vart fall Sorbonneprofessorn Rémi Brague, katolik, specialist på Platon, Aristoteles och medeltidens filosofi, i en bok med titeln Europé, la voie romaine (Criterion, Paris 1992).

 

Att vandra i romarnas fotspår är en sak. Något annat är att romarna själva inte bidragit till världsutvecklingen med mycket mer än en dos statskonst (Vatikanstaten), en dos militärvetenskap (Florens) och en dos rättsvetenskap (Bologna). Romarnas väsentligaste insats ligger på ett annat plan, nämligen i att man accepterade den grekiska kulturen som överlägsen sin egen och därmed tog som sin uppgift att förmedla den också till andra folk, till barbarerna norr om alperna. Detta innebär att man samtidigt degraderade den judiska kulturen och kulten till geografiskt begränsade bysamhällens tro på svårbevisbara uppenbarelser och föreställningar om metafysik.

 

”Romarnas princip” (Brague), är att erkänna att man i grund och botten inte själv har så mycket att komma med och därför är tacksam att kunna integrera andra kulturer, framför allt den grekiska men även den judiska kulturen och hedningarnas kultur, i sin egen och sedan föra blandningen vidare till folk som i sin tur förser de romerska kulturförmedlarna med nya ingredienser. Välbekant: arabernas systematiska översättningsverksamhet under århundradet mellan 830 till 950, då man översatte merparten tillgängliga grekiska texter dels direkt från grekiska, dels via syriska, persiska och diverse indiska språk. Utan dessa arabiska översättningar – utförda av kristna syrier – vore den europeiska medeltiden, då vetenskap, filosofi och konst blommade med hundra blommor, minst sagt, fattig.

 

Skillnaden mellan européer och araber är hur man använder sig av detta grekiska arvegods. Generellt insåg och ansåg muslimer att innehållet är det viktiga medan romarna koncentrerade sig på den litterära formen, att det man med egna författares hjälp – bl.a. Cicero – försökte efterlikna, stod i språklig kontinuitet med antiken. Utan språk inget folk, ingen kultur, ingen framtid.

 

Kärnfrågan lyder: Är Europa ”romerskt” i dag? Kan Europa fortfarande tillgodogöra sig inflytelser utifrån och i så fall: på egna eller andras villkor? Är tendensen inte snarare att man är sig själv nog? Ser sig inte dagens européer – i stället för att vara ”romare” – som lärare? Inte endast när det gäller att lära ut kunskaper om den antika grekiska kulturen utan också vad gäller att framstå som mönsterelever i ämnena etik och estetik. Menar man sig inte stå på minst lika hög nivå som de gamla grekerna?

 

Detta är i och för sig förståeligt och acceptabelt om man inte samtidigt slänger de humanistiska studierna överbord och därmed insikten om vad som är förebild och vad som, i bästa fall, är kultiverat barbari.

 

Det karolinska Europas arvtagare skrev 1957 under det Romfördrag som resulterade i EG och som slutade i EU.  Har man därmed nått Målet som vidgar livets möjligheter, eller närmar vi oss apokalypsen? Är det verkligen möjligt att skapa endräkt mellan det ”latinska” Europa, Skandinavien och de brittiska öarna, mellan katolicism, lutherism, calvinism och det bysantinska Östeuropa? Känner sig inte engelsmän och holländare starkare knutna till USA och Kanada än till Portugal och Serbien?

 

Kan i denna den europeiska kontinentens ödesstund de gamla grekerna komma med goda råd? Greker och i viss mån judendom som de verkliga inspiratörerna till tankar om människans Vara, om moral och etik och mystik, innan det hela sammanfattades av skribenterna till Nya Testamentet? Har vi européer inte själva under de senaste tvåtusen åren skapat en poesi som i kvalitet väl mäter sig med deras? Och katolska kyrkans auktoritet? Möjligen är det den som fortfarande kan göra sig gällande även om få erkänner sitt beroende av den i en kultur som präglas av ”upplysning” och ”liberalism”.

 

+ + +


Artikeln publicerades som FÖRORD till min bok Rosor och Ris
(Hammarströms Förlag, Umeå 2007).

 

 

Förverkligat omslag.



Artiklarna i den här volymen av Svarta Fanor handlar om de i Förordet angivna aspekterna på möjligheterna till en pånyttfödelse av den antika och av den kristna kulturens
 öppenhet för tolerans och insikt.


+