Bo I. Cavefors
JOAKIM GROTH MED 70-TALET I
BACKSPEGELN
Borgerlighetens förbannelse, det var
livsnerven i Olle Hedbergs romaner. Det temat engagerar i dag en rad
medelålders och yngre författare, såväl proletären Vilgot Sjöman som den mer
sofistikerade Ingmar Björkstén. De skriver om den svårhanterade kärleken inom
en kärlekslös familjehierarki; det gäller att bevara integriteten inför
påträngande nyfikenhet och obarmhärtig hyenism; överlev genom att tro på dig
själv och uthärda förödmjukelsen.
Joakim Groth
är en ung finlandssvensk författare som skriver i den romantradition som
anpassats till den efternapoleanska borgerligheten. Hans nya roman, Världen
enligt Edi (Bonniers, 1987), är självbiografisk och oerhört självsäker,
medveten, i sökandet efter identitet; boken är skriven i ett rasande tempo, men
författaren löper sällan amok med vare sig känslor eller sanning trots att han
är ivrig, hetsig och het. Samtidigt blyg: Han låter sig inte förledas till att
i läsarens giriga gap kasta bagateller om sig själv och om den kärlek som är
alla klassers gemensamma plåga. Trots författarens obarmhärtiga ordflöde talar
han huvudsakligast om väsentligheter.
Joakim Groth
skildrar tjugoåringens verklighet under 70-talet, samtidigt som han
återupplever sin barndom i brytningen mellan 60- och 70-tal. Det är Kerouac och
morden på The Kennedy Brothers, Maos död, Carters regentskap, brass, ensamhet,
kollektiv, kvinnogrupper, RAF och knulla. Och det handlar inte minst om en
tonårings svårigheter att byta identitet i samband med flyttningen från
småstaden Lovisa till storstaden, nåja, till den i alla fall större staden
Helsingfors. Asocialiteten - och ungdomsligismen har.samma grogrund i Lovisa
som i Helsingfors men blir förödande i storstadsmiljön: "Det är som i
Kalle Anka - Nånting som liknar ingenting eller ingenting som liknar
nånting".
Det som gäller
för tonåringen är å ena sidan att inte läsa serietidningar vid mammas matbord
ooch å andra sidan att ta för sig när det finns "en massa ledigt
fläsk". Alternativet är det liv som levdes av Zappa, Zeppelin, Bowie,
Hendrix, Velvet Underground och de andra stereomatadorerna, men kan det livet
levas i Helsingfors av de borgerlighetens barn som tvingas söka sig en egen
verklighet när föräldrar, släkt, vänner för- svinner in i en skuggtillvaro?
Kanske är
Tarzan och hans apor och krokodiler verkligare än den borgerlighet som låter
sig tyranniseras av Läraren, Professorn och Generalen och som låter sig
terroriseras av kvarterets ligister?
Centrum i denna fasansfulla
verklighet är paradoxalt nog kärleken, den omöjliga, den åtrådda, men framför
allt den möjliga. En av de finaste runkskildringar jag läst finns i Joakim
Groths roman.
Trots alla jävligheter är kärleken ständigt
närvarande, sinnligt och fint skildrad. Joakim Groth är så pass ung att han
ännu kan minnas hur det kändes att snudda flickans "hud mellan jeansen och
skjortan"; det är en fräsch sensualism som man sällan möter i modern
skandinavisk prosa.
Edi bar sitt FNL-märke väl synligt på jackan, han
läste Hesses Stäppvargen, besökte Amsterdam och mediterade hos
Krishnamurti, allt medan Nixon abdikerade och Rolling Stones - tack och lov -
helt enkelt bara fanns till och ingick som en nödvändig beståndsdel av vardagen.
Det blir Johanna som förlöser Edi, som för honom in i den sjudande ström som
"virvlade upp genom kroppen som en fors och rusade mot fallet". När
hon suger av honom kastas han "bort från allt - ut i tomheten, ut!
" medan det "ryckte till som om någonting slets ur
honom". Han river hennes hår, men hon "höll honom med sina
läppar".
"Jag
älskar dej så", säger Edi till Johanna. Det enkla budskapet
förvandlar Joakim Groths kärleksroman till ett do- kument för varje generation
som ser kärleken som det förlösande och förenande miraklet för generation efter
generation efter generation efter…
Recensionen publicerad i KvällsPosten
den 21 september 1987.
Bilden nedan : recensentens anteckningar.
No comments:
Post a Comment