Bo
I. Cavefors
KRONPRINS
RUDOLF I ORIENTEN
Kronprinz Rudolf von Österreich. Eine Orientreise vom Jahre 1881.
Redigering av Leo Leitner. 24 ill av Franz
von Pausinger. Residenz Verlag, Salzburg 1994.
Ärkehertig
Rudolf, Österrikes kronprins, var en utpräglat
öppen natur, tillgänglig för
tidens nya politiska, sociala och filosofiska idéer. Redan i tonåren med- arbetar han som
stridbar journalist i Neuen Wiener
Tagblattes. Han är utomordentligt produktiv, skriver ledare, kommentarer
och kulturessäer men också populärvetenskapliga artiklar om fåglar; ornitologi
är ett älsklingsämne och de vetenskapliga studierna ges ut i tre volymer.
Rudolf börjar samla material till en omfattande krönika i ord och bild om
Österrike-Ungern, men den publiceras inte förrän 1902, efter hans död. Rudolfs
egna bidrag i detta ”Kronprinzenwerk” är framför allt landskapsbeskrivningar av
mycket hög litterär kvalitet.
Krönikan om arvlandet Österrike-Ungern
fullföljes av hustrun, belgiska prinsessan Stephanie. Rudolf tar sitt liv den
30 januari 1889, trettiofyra år gammal. Kronprinsparet har ett barn, en flicka,
Elisabeth, som ärvt faderns politiska radikalism och kallas den ”röda
prinsessan”.
Kronprins
Rudolf skriver också jakt- och reseberättelser, bland annat Fünfzehn Tage auf der Donau. Notiser
från Spanienresan 1879 hamnar i skrivbordslådan.
Två år senare gör han tillsammans med goda
vänner en betydelsefull Orientresa, Eine
Orientreise vom Jahre 1881. Kärntruppen består av Rudolfs släkting
Ferdinand, storhertig av Toskana (som aldrig regerar: familjen jagas 1859 iväg
av nationalistiska revolutionärer innan Toskana 1870 inkorporeras med den
nybildade nationalstaten Italien), generalen greve Waldburg, majoren von
Eschenbacher, tidens främste egyptolog Heinrich Karl Brugsch, jakt- och djurmålaren
Franz von Pausinger - en österrikisk motsvarighet till Bruno
Liljefors - samt greven Hoyos, Rudolfs bäste vän till det
bittra slutet, då kronprinsen tvingas (av omständigheterna eller av kejsaren,
det är än idag en öppen fråga), ta livet av älskarinnan och sig själv, på
jaktslottet Mayerling.
Orientresenärerna drar fram genom Egypten och
Palestina. Man besöker Kairo, Fajum, färdas utefter Nilen och kommer till slut
till Jordan och Jerusalem. ”Den som stannar alltför länge i Jerusalem, förvandlas
till Jerusalemfantast”, skriver
Rudolf och fortsätter:”…man
blir ögonblickligen förhäxad av denna stad, över vilken det vilar en
mystisk-svärmisk atmosfär”.
Resan
börjar den 9 februari och avslutas den 22 april 1881. Rudolfs bok ges ut som
praktverk, men kommer 1885 i billighetsupplaga. Båda editionerna är rikligt illustrerade av
von Pausinger. Huvudsyftet med resan är att jaga, samla kulturföremål och
bedriva ornitologiska studier. I den på det salzburgska förlaget Residenz (förlaget
numera tyvärr nedlagt) utgivna volymen finns de viktigaste och bästa kapitlen
från originalupplagorna. Utgivaren koncentrerar intresset kring Rudolfs
beskrivningar av landskap, människor och kulturer och hans iakttagelser om hur
religion och historia påverkar människors vardagsliv.
Resan
med tåg från Alexandria till Kairo går genom ett landskap i snabb förvandling.
Egypten är ett expansivt land mot slutet av 1800-talet; man plöjer ny
odlingsmark, gräver bevattningskanaler, bygger gårdar och byar. I Kairos
basarkvarter visar sig ”araben vara äkta
semit, judens sanne broder”, skriver journalisten Rudolf, som tidigare hemma i
Wien dragit på sig åtskillig kritik för sin kamp mot den antisemitism som
präglar Österrike-Ungern.
Kairo är
onekligen en mer förhäxande marknad än kreaturs- och grönsaksmarknaderna i
Österrike, men, varnar Rudolf, man skall inte låta sig luras av det måleriska
orientlivet, när man mentalt uthungrad kommer från ”Europas schablonartade
monotoni”. Det finns nämligen en baksida av all prakten, av de granna färgerna,
en ”ond skuggsida” med alla miljontals svarta flugor som härjar i gränderna,
som kletar sig fast vid människorna och ”fullkomligt täcker ansiktena”.
I ett
litet schabbigt kloster i Kairos utkant,
tas resesällskapet emot av föreståndaren, en bortdöende, mager, vaxfärgat
likblek gammal man, präglad av ”fanatisk asketism”.De skarpa dragen, de bleka
läpparna, de stirrande ögonen och de skelettartade händerna, den böjda ryggen
och den entoniga rösten, får det att ”gå kalla kårar” utefter kronprinsens
ryggrad. Han tycker att denna ”fanatism” är obegriplig. Efter cigaretter och
kaffe serverat i smutsiga koppar, börjar dervischdansen med tjugo män klädda i
höga mössor, eller hattar, med tätåtsittande kläder, kritvita och på turkiskt vis
öppna därfram och däröver vida, stärkta rockar som Rudolf -
förmodligen med fasa - associerar till ”gamla kvinnokrinoliner”.
Dervischmusiken
blir allt häftigare, ”alla vildare”. Instrumenten är desamma som sällskapet konfronterats med i Övre Egypten. Det är trummor och stränginstrument som
Rudolf liknar vid dalmatiska guslan.
Dervischerna knäböjer inför den asketiske åldringen innan de börjar dansa. De
snurrar runt i allt snabbare tempo, utan att beröra varandra, var och en på sin
plats, som snurror. De långa rockarna står vågrätt ut från kropparna. Musikens
rytm ökar. Dervischernas ansikten utstrålar fanatism. De har händerna
uppsträckta, den ena handflatan bakåtböjd och den andra handflatan öppen
framåt. Det symboliserar att i den högra håller de trons svärd och med den
vänstra bönfaller de Gud om nådegåvor.
”Man kan få svindel för mindre”, konstaterar
Rudolf.
Bättre till mods känner sig kronprinsen när
han umgås med nubier, beduiner och berber, vilka ”lever ett liv förenat
med öknens mystik”. De är ”jordens fria söner”, i mångt och mycket ”världens
lyckligaste människor”, modiga och rövare, fria och otvungna i sättet att vara.
De lever ett liv i harmoni och fulländning. Rudolf fascineras av vackra
flickor, med samma vidgade näsborrar, med ”samma skarpt tecknade näsa och lilla
mun man ser på gamla egyptiska målningar”. Efter måltiden dansar de graciösa
flickorna, det är en ”orgie” som närs av fantasier om forna tider. Vid
Arâbat-el-Madfûne
möter Rudolf en flicka som vid flodkanten fyller sin kruka med vatten, ”det
friska Nilvattnet för kvällsbadet”. Flickans ”tunna blå skjorta vätes ned av
vatten som rinner över krukans kant. Skjortan smiter åt kring kroppen och låter
mig ana vackra former; melankoliskt ser de stora svarta ögonen på flodens vågor
och ur den lätt öppnade munnen kommer svårmodiga sånger”.
Det är uppenbart att kronprins Rudolf inte
längtar hem till ”krinolinerna” i Wien. Men plikten kallar och återresan går
via Jerusalem och Jordan. I Jaffa filosoferar Rudolf kring kristendomens ursprung
och finner att i Orienten, där den uppstod, är kristendomen fortfarande som
”renast och minst förfalskad”. Och, fortsätter denne predestinerade kejsare
till ett imperium som styrs i nära samklang med romersk-katolska Kyrkan, denna
de semitiska gamla religionernas äkthet och renhet återspeglas bäst inom -
islam! ”Gamle Adam är inte död”,
skriver Rudolf; de gamla duktiga hebréerna arbetar i städerna och deras bröder,
araberna, med Schejk Ali som ledare, lever ett fritt liv på stepperna runt
Jordan. Deras rikedomar utgörs av fårhjordar, hästar och kvinnor. Klokhet och
trons böcker ger dem makt. Orienten är odödlig. Europas febriga revolutioner
går här spårlöst förbi. I Orienten förblir allt vid vad det varit, ”så länge solen
purpurröd glöder över de kala bergen, över den gula öknen och över de gröna
stepperna, över detta härliga land, över människosläktets vagga”.
Se, det var sagan om kronprinsen som tyvärr
aldrig blev en kejsare med verkligt nya kläder.
Illustrationerna av Franz von Pausinger
Tidigare publicerad i Svarta Fanor,
1995:5-6, samt som bok i ett tiotal exemplar, 2000
No comments:
Post a Comment